Dagens Nyheter – 9 oktober 1874, sida 2

ora ktvAEEEOE AARA——— Små fotografier från Roslagen af Fr. Pm. I. I fattigstugan. Det är lördagseftermiddag. Utanför den hlla fattigstugan stå flera kurvagnar, Roslagsböndernasfyrbjuliga långsträckta åkdon. De äro lastade med ved, mjölsäckar och ärtpåsar m. Mm, hvilket allt körsvennerna nu som bäst hålla på att bära in iarmodets boning, Torrlösa rote skall i dag aflemna sitt fattigvårdsbidrag, som efter gammal häfd inom socknen utgår in natura. Midtemot ligger. kyrkovärdens prydliga gård, och derutanför håller den ena trillan efter den andra samt aflastar sitt lefvande inneHäll af HKögtidsklädda personer. Kyrkvärdens dotter skall stå brud i dag. På trappan sitter hennes fästman, en rik böndson från en af granngårdarne, och bredvid honom stå de båda värdarne, som bjuda de kommande gästerna stiga in. I viodskammaren sitter bruden innesluten, och tärnorna lägga sista handen vid hennes utstyrsel: De affallna gulnade löfven hålla en lustig ringdans ute på vägen och vindflöjeln på kyrkteket gnisslar på sin stång. På en sophög skrockar eh melankolisk höna. En gris gnider sig röd mot det byfärgade planket omkring kyrkvärdens gård. Men det var fattigstugan, som vi skulle besöka. ; Blif ej rädd, käre läsare, för likkistan, som möter oss i farstun. Locket. är -påspikadt; och den döde kommer icke ut. Den gamle drängen sofver nu lugnare än Han gjort någonsin tillförene. I fyrti år hade han: tjenat hos kyrkovärden, då han en gång under höbergningen råkade bryta benet af sig. Han fick ingen medalj af Patriotiska sällskapet och kom till fiättigstagan: Der hade han. tillbringat. 20 långa år. Liten och ond var: hans eländes tid, skulle måhända den seglif-vade patriarken Jakob sagt om honom, men. sjelf bade gamle Jan Olsson funnit dagen. lång och längtat efter aftonen. Frid öfver den gamle hädangångne arbetaren! -— Snart: kommer herr kyrkoherden för att begrafva honom. Det skall ske utider helingsmålet; så att ringarne slippa något särskildt besvär för ett fattighjon, som icke kan betala dem för mödan. Fåttigstugan beetår af två rum. Det inre, eller kammaren, lemnar plats åt tre: personer. Det yttre, eller köket, är något större och åfsedt att herbergera fem olyckliga eller ännu flera, om nöden i socknen skulle blifva större och så erfordra. Alla fattighjonen äro nu församlade i köket för att erhålla sin andel af bidraget från Torrlösa rote. Midt på golfvet står ingen mindre än gjelfve kyrkvärden, ty han är ordförande i kommunalhämden, Han har hatten på hufvudet och svär öfver fördelningens långsamhet, det är tydligt att han längtar till sitt hem, der i afton en så stor högtid skall hållas: Vid bordet sitter socknens klockare, som derjemte är skollärare och organist,:samt antecknar med vigtig min de lemnade bidragen i den något smutsiga räkenskapsboken; -Ordföranden är tyvärr sjelf fullkomligt obevandrad i den ädla: skrifkonsten och kan icke teckna någet annat än sitt namn; herr Löfström måste derför vara honom: följaktig vid. alla förrättöingar, som det kommunala uppdraget ålägger honom. En dräng inkom med en säck på ryggen. och nedsatte pustande sin börda framför kyrkvärdens stora fötter. — Här är mjöl från Jan Perg i Mellangården. .— Veden har jag lassat af derute. — Är det ätta kappar? — frågade Löfström och tittade på säcken. — . Så sade bönden åtminstone, genmälde drängen fnurrigt. — Jag har inte mätt upp det: — Borde det ej mätas här? — frågade gamla Gustafva, föreständerskan för de öfriga fattighjonen och sjelf ett sådant. — Mjölet från Torrlösa-rote :brukar alltid taga slut så fort, att vi vanligen äro brödlösa en hel vecka förrän vi erhålla den påföljande utdelningen. — Tror du att vi ha tid mäta upp hvarenda mjölsmila?. snäste kyrkvärden. — Jag ser på säcken, att det är tillräckligt. För öfrigt bör du vakta dig för beskyllningar mot hederligt folk, — Seså, dela ut ou! I