deremot hade blott sagt en artig fras. Slutet af samtalet hade gjort honom nedstämd; då han gick uppför trappan, förbannade han af innersta bjerta dessa besvärliga bekanta, som man aldrig kunde undslippa. Den lugna njutning, åt hvilken ban velat öfverlemna sig, var störd, hans mmärtsamt upprörda själ skulle svårligen återvinna den jemna, lugna stämning, som är ett oundgängligt vilkor för att riktigt kunna njuta af ett konstverk. Under det att han långsamt gick fram mot Tribunanp, som städse först lockar nykomlingen till sig, bemödade han sig att uppmärksamt betrakta de statuer och äldre målvingar, som pryda den östra gången. Men hvad bjelpte det honom? De musicerande englarne på Angelos tabernakel, som fabriksmässigt måvgdubblades af ett halft dussin kopierande, syntes honom alla hafva samma fina, milda ansigte som så förtroligt log mot honom ur de blonda lockarnes guldgrund. Och ögonen på det undersköna qvinnohufvud, som bär Fornarinas namn! Var det icke Hermances ljufva, bruna ögon, som, hemlighetsfullt drömmande, betraktade honom. Precis sådan var hennes behagfullt rundade hals, kring hvilken äfven en tann guldkedja slingrade sig. I andägtig beundran blef han stående framför bilden, i hvilken han tyckte sig finna en likhet med den qvinna, han älskade. Ett par engelskor, för hvilka han stängde utsigten, hölle honom