Dagens Nyheter – 7 oktober 1874, sida 2

känna dem endast genom ett kortfattadt protokollsutdrag. Han bör åhöra fallmäkt ges öfverläggningar utan att deltaga i dem och just derför är hans lämpligaste plats i ordförandestolen. Talaren stod fast vid den åsigten att Stockholms stad vore närmast att betrakta såsom ett län för sig, uti hvilket öfverstäthållareembetet motsvarade landshöfdingeembetet. Följaktligen vore Stockholms stadsfullmäktige att jemföra med landstingen. Om fullmäktige nu ingå till k, m:t med en anhållan i motionens syfte, så kan k. m:t endast gifva ett afslag enär k. m:t icke kan afsäga sig rättigheten att bestämma ordförande för Stockholms stadsfullmäktige förr än han. öfverlemnat åt landstingen att sjelfva utse sin ordförande. Må man i betraktande häraf icke besvära k. m:t med ett förslag sådant som idetta, hvilket dessutom, enligt talarens åsigt och på de grunder. han anfört, hvarken vore rödigt eller nyttigt! (1 detta anförande hördes flera ledamöter instämma.) Hr RBossander erhöll åter ordet. Han stod fast dervid att. det vore både nödigt och nyttigt att grundsatserna för den kommunala representationen tillämpas i sin fulla konseqvens, och dertill fordras att Stockholms stadsfullmäktige erhålla samma befogenhet som de öfriga större städernas kommunalrepresentationer. Beträffande den föregående talarens yttrande om k. m:ts blifvande svar å en anhållan, sådan som den ifrågasatta, ansåg hr R., att ingen af de närvarande hade rätt att tilltro sig kunna på förhand afgöra hvad k. m:t skulle svara på densamma. Hrr Montelius och Edelsvärd åelade grefve Björnstjernas åsigter om obehöfligheten och olämpligheten af det föreliggande förslaget. Den förre af dessa talare framhöll, att man kunde vara viss, att k. m:t, då öfverståthållaren alltid måste vara ordförande i flera nämder, vid utnämnandet af öfverståthållare skulle fästa vederbörligt afseende dervid, att ingen annan person utsågs till beklädande af denaa plats, än den som vore fullt lämplig att leda parlamentariska förhandlingar. Den senare talaren, hr Edelsvård, invände mot hr Rossanders anmärkning angående den förlust, som uppstod derigevom, att öfverståthållarens insigter och erfarenhet icke skulle tillgodogöras, om han innehade ordförandeplatsen, att förhållandet skulle blifva enahanda, om fullmäktige sjelfva finge utse sin ordförande. Man måste nemligen antaga, att de skulle lemna detta uppdrag åt någon af sina insigtsfullaste medlemmar, och då vore ju äfven denna persons skicklighet neutraliserad. Hr Wallenberg förklarade sig i principen gilla, att en debatterande församling sjelf utsåge sin ordförande, såsom bevis hvarpå han omnämde, att han inom riksdagen väckt motion derom, att riksdagen gjelf skulle utse sina talmän. Men beträffande stadsfullmäktige egde ett annat förhållande rum, än i fråga om riksdagen. Stadsfullmäktige ha nemligen, som bekant, icke någon definitiv beslutanderätt. På dessa och. ndra grunder, hvilka äfven af de öfriga talarne blifvit mer eller mindre berörda, yrkade talaren bifall till utskottets afstyrkande utlåtande. Hr Sjöberg var i likhet med hr Rossander af den åsigt att Stockholms stadsfullmäktige borde l:ksom öfriga större städers fullmäktige sjelfve utse sin ordförande. Hvad skall k. m:c se på vid valet af öfverståthållare? frågade talaren. Under nuvarande förhållanden måste k. m:t taga hänsyn dels till den ifrågasatta personens administrativa skicklighet och dels till hans kapacitet såsom ordförande. Men huru ofta äro dessa egenskaper förenade? Söker man uppleta anledningen dertill att Stockholm icke uti nu ifrågavarande afseende blifvit likstäldt med rikets öfriga större städer, så torde den till en del ligga deruti att det af ålder varit ett gängse åskådningssätt att öfverståthållaren skulle vara ett slags förmyndare för Stockholms stad. Skälet till denna uppfattning åter torde vara att finna deruti att den gamla öfverståthållare-instruktionen af år 1791 fortfarande är gällande. Talaren framhöll åtskilliga nya synpunkter för sakens bedömande, hvilka utrymmet för dagen hindrar oss att upptaga, och slutade med att förorda sin motion. Sedan äfven vice ordföranden yttrat några ord i frågan och uttalat såsom sin åsigt att fullmäktige icke egde något giltigt skäl för förslagets godkännande, skreds till omröstning; hvilken utföll så, att 61 röster afgåfvos för utskottets afstyrkande utlåtande, hvaremot 27 medlemmar röstade för förs!aget. Dessa senare voro hrr Adlersparre, Bergqvist, Bjurholm, Buhre, Carlström, Feychting, Fris, Gagge, Glassel, Granholm, Guilletmot, Hagerman, Isacsson, Lundberg, Låstbom, Morssing, Palm, Rossander, Runström, Sjöberg, Söderberg. Thomee, Wahlberg. Wallden, Winborg, Aman och Adelgren. RÄTTEG.och POLISNYHETER.