Dagens Nyheter – 7 oktober 1874, sida 2

I van angifna syftning i fråga om sättet för samarbete mellan de särskilda nämderna, der sådant kan vara af nöden. Beredningsutskottet hade med anlednirg af denna motion infordrat utlåtande från de ifrågavarande nämderna, hvilka alla på uppgifna skäl afstyrkt det ifrågavarande förslaget. Äfven i bereduingsutskottet hade förslaget rönt samma öde, och hade utskottet efter en vidlyftig motivering hemställt, att hvad motionärernai ena och andra afseendet föreslagit icke måtte gifva anledning till någon vidare åtgärd. Ordet, som under dagens sammanträde af lätt insedda skäl fördes af vice ordföranden, justitierådet Lagerstråle, lemnades först åt hr Adelgren, hvilken punkt förpunkt vederlade utskottets argumentation, hufvudsakligen åberopande de i motionen framlagda skälen för den ifrågasatta förändringen. Dernäst uppträdde hr Rossander, som i ett lif. ligt föredrag varmt förordade förslagets antagande. Han förklarade till en början att evikettsfrågan betydde för honom minst i en sak sådan som denna. Man hade segt att det vore förnedrande för en korporation sådan som Stockholms stadsfullmäktige att densamma icke sjelf finge utse sin ordförande. En sådan uppfattning vore emellertid enligt talarens förmenande ingalunda berättigad; det närvarande missförhållandet kunde saturligtvis icke läggas fullmäktige till last, då de påtviogats den lagbestämmelse, som motionen afsåge att undanrödja. Man hade för afslag å motionen åberopat likställigheten mellan Stockholms kommun och länen. Denna jemförelse hölle emellertid ingalunda streck; ville man göra en adeqvat jemförelse, borde man ställa Stockholms stad vid sidan af de öfriga större städerna, som utträdt ur landstingen, nemligen Göteborg, Malmö och Norrköping. Dessa ega som bekant rättighet att sjelfva utse ordförande i sin kommunala representation. Det hade visat sig, att de nämda tre städerna icke haft någon svårighet att finna fullt lämpliga personer för ordförandebefattningen, och det vore visst, att man i Stockholm skulle göra samma erfarenhet, om öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap upphäfdes. Detta medgifvet, vore det dock icke något tvifvel, att den frågan, huruvida stadsfullmäktiges förhandlingar tills dato blifvit på ett tillfredsställande sätt förda, skulle besvaras med ett enhälligt ja. Detta vore emellertid en sak för sig. Ville man se frågan praktiskt, skulle man först och främst finna att ordfö. randeskapet hos stadsfullmäktige ingalunda vore så synnerligen ansvarsoch bety-delsefullt. Hvad -som än blifvit sagdt om stadsfullmäktige, så kunde dock ingen påstå, att deras förhandlingar egde en sådan karakter, att de vållade ordföranden mycket bryderi. Hans åtgörande inskränkte sig ju uteslutande till att uppropa talarne och mottaga deras skriftligt affattade yrkanden samt att derå framställa proposition. Vore det väl skäligtatt för dessa enkla saker hindra fullmäktigeatt draga nytta af de insigter och den erfarenheti kommunens angelägenheter, som öfverståthållaren måste anses ega och som kunde göra sig gällande för den händelse han sjelf deltoge idebatten. Detärvisserligensant att kommunalförordningen icke lägger något hinder i vägen för ordföranden att deltaga i diskussionen, men denna juridiska rättighet har, som mån vet, tack vare såväl den nuvarande som den förra ordförandens goda takt, icke blifvit faktiskt använd. Om öfverståthållaren såsom konsultativ medlem af fullmäktige finge deltaga i öfverläggningarna, kunde hans inflytande på desamma blifva betydligt större än det nukan blifva. Utskottet säger att det ligger för öppen dag att det icke kan vara med kommunens sanna fördel öfverensstämmande att ordförande hos stadsfollmäktige litet emellan ombytes. Med anledning deraf torde man kunna fråga huruvida den omständigheten att landstingens ordförande tillsättas för ett år i sender visat sig i något afseende menlig. Då man velat jemföra stadsfullmäktige med landstinget och följaktligen öfverståthållaren med Jandshöfdingarne, torde äfven det förhållandet böra tagas i betraktande att k. m:t börjat frångå den först följda principen att utnämna landshöfdingarne till ordförande i länens lands-. ting. Talaren yrkade på grund af hvad han anfört bifall till motionärernas förslag. Grefve. Björnstjerna apptog den föregående talarens argumenter till besvarande. Man borde, yttrade talaren, vid denna frågas skärskådande taga i betraktande om förslaget vore nödigt och om det vore nytligt. Attdet icke vore af behofvet påkalladt, hade den sista talaren sjelf medgifvit, då han erkänt att man varit allmänt belåteu med det sätt hvarpå ordförandebefattningen hittills blifvit handhafd. Vore den föreslagna förändringen nyttig? Ingalunda, ty öfverståthållaren bör icke deltaga i diskussionen. Han bör åhöra fullmäktiges öfverläggningar för att erhålla kännedom om de åsigter i kommunens an