Dagens Nyheter – 7 oktober 1874, sida 1

— Ack, jag är outsägligt olycklig! utropade hon häftigt och brast ut i en konvulsivisk gråt. Han lyftade upp den lätta gestalten, som om det varit ett barn, och bar henne in i rummet, der han föraigtigt lade ned henne på en soffa. Han ryckte hastigt i klocksträngen, hvarvid mamsell Karolina kom skyndsamt inspringande. — Kaffet blir straxt färdigt; jag tänkte, alt ni ville dricka det derute på terrassen. — Dumma menniska! svarade ban förargad; hvem frågar efter ert kaffe? Hermanca mår icke väl; fort hit med eau de cologne och ett glas vatten! — Ack, du min store! Den kära engeln ser ju ut som skulle hon förgås uti era armar! Innan hushållerskan hann tillbaka med det begärda, hade den unga flickan åter hemtat sig. Hon reste sig upp och lät tåligt gnida pannan och tinningarna. — Jag tackar; jag är mycket bättre, hviskade hon, stödjande sig mot gubben, som ännu höll henne omsluten af sina armar. Förlåt mig att jag gjort dig så förekräckt! — Du är olycklig? sade han, nästan vredgad; narras inte, det står skrifvet i ditt stackars lilla ansigte. — Nej, nej, du misstager dig, afbröt hon honom, jag känner mig blott något matt och