Dagens Nyheter – 6 oktober 1874, sida 1

ANA ligt sätt, att bar många gånger frågade sig sjelf, om han hade fagit miste då eller nu. Hon var ännu fortfarande blek och medtagen; öfverjägmästaren, som kommit öfver till dem en middag, hade brummat och skjutit skulden för allt på den fördömda balen. Hermance hade lugnat honom, dock utan att egentligen motsäga hans påstående. Kunde väl ett rent kroppsligt lidande utöfva en sådan inflytelse på hennes sinne? Manfred undrade hit och dit, han observerade henne oupphörligt, han försökte att genom en öfverraskning aflocka henne hernes hemlighet, men det lyckades honom ej; hon visste alltför väl att beherrska sig. Då han frågade henne hvarför hon upphört att vidare göra några målningar efter naturen, svarade hon helt lugnt och okonstladt, att hon var rädd för fukten och morgonkylan, helst hon ännu ej kände sig återställd från min förkylning. Det var den enklaste förklaring i verlden; han sjelf skulle gifvit honne samma råd. Blott en enda afton trodde han sig märka, under förloppet af en sokund, att hennes lugnå, afmätta väsen endast var en förställning. Han hade bläddrat i en bok, utan att läsa deri, och då han plötsligt blickade upp, såg ban hennes ögon fästade på sig med samma mystiskt sorgsna, ömma blick, gom redan en gång förut. Han sprang då upp och ämnade, utan att