Dagens Nyheter – 6 oktober 1874, sida 1

Augusta villo uppbjuda hela sin älskvärdhet, för att återeröfra Manfred. Hennes ansträngningar att ånyo upplifva ungåomsvännens flyende tycke, verkade tyvärr snarare afkylande än uppvärmande på honom. Han blef till och med orättvis mot hennes obestridliga skönhet; han upptäckte plötsligt att hos dess typ fanns ingenting sympathetiskt; ty i de vidt öppnade, blixtrande ögonen, den svällande munnen, den lysande koloriten låg någonting groft, någonting påtvingande, som med sin sinlighet qväfde de andliga behagen. Och Hermance, som i dag icke syntes till! Månne hon var sjuk? Hade hon måhända, trots hans försigtighet, förkylt sig? Han öppnade redan munnen för att framställa en fråga i detta hänzeerde, då hon inträdde. Gode Gud, hvad hon såg blek och utvakad ut! Ögonen: voro omgifna af blå ringar, läpparne färglösa och kinderna syntes infallna, till och med det blonda håret var matt och utan glans. Hon helsade på modern, hvilken var nog taktlös att genast utropa: — Du ser ut som en vålnad med ditt bleka ansigte. Hur skall det gå när du kommer ut i verlden; då skall väl en enda vinter bortsopa hela din ungdomlighet. — Jag her iote din elastiska batur, mamma, svarade Hermance lugnt, jag får ej ändra mina vanor alltför hastigt. HEBMANCE. 16