Dagens Nyheter – 6 oktober 1874, sida 1

SN Öfverjägmästarens boning var elt gammalt jagtslott uppfördt för mycket längesedan i den aldra öfvermodigaste perukstil; fönstren, det höga taket, de spetsiga gaflarna företedde de besynnerligaste former och en mängd konstiga prydnader; murgröna slingrade sig upp efter de grå, förvittrade stenarne, och de höga tallarne nådde med sina toppar öfver vindflöjeln.. På den breda terrassens balustrad stodo nakna, i sandsten uthuggna, barnfigurer med gtorsa kinder, fjäderprydda hattar på de lockiga hufvudena och blåsande i långa, vridna horn; gomliga buro det nediagda villebrådet på sina axlar; andra köllo hundar i band. Näsorna fattades på de flesta; många hade förlorat ett ben eller en arm, men aila biickade förnöjda ut åt skogen, likasom nalkades jnst nu det glada, furstliga jagttåget. Hermance hade tagit på sig sin filthatt, och henneg blickar sväfvade drömmande öfver det lilla slottet, som låg så undangömdt under de gamla träden. — Vet du, farbror Martin, att det inte kan finnas någonting vackrare i verlden än ditt jägarnäste? sade hon leende, i det bon stödde sig mot hans axel och lätt hoppade ur sadeln. — Precis på samma sätt ytirade sig baron Wildenhausen i dag på morgonen! Han var förtjust uti denna lilla roccoco-juvel, som han kallade det. Jag måste föra honom omkring öfverallt.