Dagens Nyheter – 5 oktober 1874, sida 1

var henne tacksam! Den klokaste fru i verlden skulle icke kunnat förhålla sig med mera takt. För att icke störa hennes slummer, måste han naturligtvis dämpa sio röst, när han talade till den unga flickan. Först var det lott frågor, om hon satt beqvämt, om hon var riktigt väl klädd, så att hon ej frös. Hon svarade sakta och enstafvigt. När hans öga vant sig vid det dunkla stjernljuset, kunde han tydligt se hennes hvita ansigte, som lutade sig mot dynorna midt emot honom. En lång, blond fläta hade fallit ned och hängde upplöst öfver hennes axel — med dessa gyilene trådar skulle hon för alltid qvarhålla honom! Hennes tillbakadragenhet eller matthet — han visste icke hvilketdera det var — försvann efterhand. Det var en natt full af sagolik poesi! Manfred kände dess berusande vingsleg flögts kring sitt hufvud, likasom hade han ännu varit en yngling. Skogarne på bergshöjderna i fjerran aftecknade sig i hemlighetsfulla, fantastiska former mot himmelen; den lilla floden, utmed hvilken vägen framgick, brusade helt sakta, likasom om naturens heliga tystnad gjort honom skygg. Byar lågo vid vägen, hvilka syntes såsom utdöda; deras innovånare hvilade efter åagens hårda arbete, som redan före soluppgången skulle åter taga sin början. Till och med hundarne sofvo, ty de HERMANCE, 1ö