Dagens Nyheter – 2 oktober 1874, sida 2

Om förlofningar. Då vi förut efter norska Morgenbladet meddelat en insänd artikel under denna rubrik, anse vi oss äfven skyldiga derå meddela ett till nämda tidning insändt svar af följande lydelse: Under denna öfverskrift har en prest och fader i Morgenbladet skrifvit en artikel, som föranlåter mig, herr redaktör, att bedja er välvilligt lemna plats för nedanstående rader. Undertecknad, som hvarken är prest eller far — och låt mig säga det såväl först som sist: hvarken presthatare eller qvinnohatare — kan icke tillbakahålla den anmärkningen, att ni, herr pastor, gått alltför -ensidigt tillväga, i det ni utan förskoning dömer den unge mannen, under det den unga qvinnan på er tafla står som ett helgon, som en martyr med gloria kring hufvudet. Min erfarenhet — jag tror att likaväl den, hvilken är åskådare, som den, hvilken sjelf spelar en roll i denna akt af lifvets skådespel, är berättigad atttala om sin erfarenhet, och till den första klassen har jag den äran att räkna mig — min erfarenhet går alldeles icke i samma riktning som hr pastorns. Huru enig jag derför än må vara med er i det sorgliga och: fördömliga uti, att förlofningar ingås i lättsinne, utan mogen öfverläggning och derefter upphäfvas, kan jag dock långtifrån kasta skulden för detta på den unge mannen allenast, lika litet som jag anser, att han i allmänhet bör tillräknas ela ansvaret för ingåendet af den lättsinniga förlofningen. Vi tala ej om undantag i det ena eller andra fallet. . Liktänkande med hr pastorn i att det ofta blandas mycken grymhet i ett dylikt förhållande, kan jag icke med er, i känslan häraf, instämma i edert utbrott mot de stackars qvinnorna, hvilka af männerna få erfara mycken hjertlöshet: och som i åratal få bära på sin dolda sorg. De flesta, tror jag — förlåt, mina damer — trösta sig lättare och snarare än hr pastorn förmenar. Med lika så mycken rätt kan man i detta fall tala om de stackars herrarne. Hvem är i allmänhet mest orsak till, att en lättsinnig förlofning ingås, mannen eller qvinnan — eller för att bruka diktarens ord: han eller hon? Det är en ganska intressant psykologisk fråga. Och månne den ä rättast — när man icke vill slippa från en genom att säga, att den ena kan vara lika så god som den andra — besvaras.sålunda: Det är qvinnan, om ock måhända ofta henne sjelf omedvetet? Men är det så, är det i alla händelser icke någon orsak att beklaga henne mer än mannen, till och med om följderna äro svårare för den ena än för den andra. Och nu sjelfva brytningen. Hvem är i de flesta fall orsak till denna, mannen eller qvinnan, han eller hon? Jag tror äfven här: qvinnan. Det är sorgligt, men-sant. Femina semper o.48:v. Det är visserligen sicke. utan orsak som menniskokännaren Holberg har låtit Den vankelmodiga representeras af en qvinna. Om man på statistisk väg skulle kunna visa, att mannen oftast är den, som upphäfver förlofningen — det skall dock knappast kuöna styrkas — så bevisar dettawintet, som kan försvaga den af. mig uttalade mening; lika litet som den tillfälliga omständigheten, att mannen är den, som tager det afgörande steget vid ingående af förlofning, gör det. Hvarför då allena; fördöma mannen och ålägga honom allena-böter, ända till efter omständigheterna flera hundra specier, något som herr pastorn på allvar föreslagit? Hvärför icke också bötfälla qvinnan, när hon är den skyldiga? Det skulle vara för att skona hennes far, som naturligtvis måste utmed pengarne;y ty jag fruktar, satt det blefve en: dyr lek för honom; om han hade många rosor och liljor. For faderns skull — ej för den unga qvinnans: — föreslår jag derför, att hon ej måtte ådömas böter, men endast på det vilkor, att den unge mannen behandlas på samma humana sätt, annars — så förekommer det åtminstone mig — skulle det vara att drifva det hos:oss;herrar medfödda galanteri väl långt på rättvisans:bekostnad, för att ej tala om att den af herr pastorn i.utsigt. ställda fond (hvilken, i parentes sagdt, otvifvelaktigt skulle blifva myc