Dagens Nyheter – 2 oktober 1874, sida 1

medjan slöt sig ett rosenfärgadt skärp, som utgjorde ien luftiga muslinsklädningens enda prydnad. Såsom det förkroppsligade behaget syntes honom denna smidiga gestalt, hvilken just stod på den retande gränsen mellan barndomen och jungfruligheten. Hon hade varseblifvit honom i spegeln och vände sig hastigt till honom. — Jag. visste icke, att ui var här, sade hon något förlägen. I — Vill pi skicka bort mig från er? frågade han. — Visst icke, svarade hon rodnande; jag ber er att stanna, jag språkar så germa med er. — Gör ni det verkligen, Hermance? utropade han, bugande sig. Jag kan icke uttrycka för er, huru lycklig detta ord gör mig. Var öfvertygad att det finnes ingen på jorden gom vill cr mera väl än jag — ingen, ej ens er farbror undantagen. Hon hade slagit ned ögonen, och hennes fingrar lekte med golfjädern. — Jag tror det, svarade hon, utan att se upp; ni är ju en af mammas bästa vänner? Hon har berättat för mig mycket om er — det var då ert bref kom, som innehöll underrättelse om att ni ämnade besöka oss. Han kände sig frestad att stampa hårdt i golfvet — var det icke oförlåtligt taktlöst af Augusta, att för sin egen dotter onödigtvis aflögga bekännelser af Bådan art!