första af Cevasco, föreställande ett åldrigt par — hustrun sitter döende i en stol, med armen slingrad omkring den vid hennes fötter knäböjande mannens hals. Man läser den sublimaste resignation i hennes slocknande blick, under det uttrycket i gubbens ansigte under en slöja af tillkämpadt lugn visar en förtviflan så djup, att man ser huru i det ögonblick hans hustrus — följeslagarinnan i alla hans lifs fröjder och sorger — ande flyr, också hans lefnads lycka är härjad och hans söllhets sol nedgången. . Och under det hennes öga redan tyckes skåda uppåt i ljusare rymder, smekar hennes hand sakta gubbens kind. En mästerlig tanke af konstnären, ty denna åtbörd uttrycker mer än de ömmaste ord och är full -af känsla för hans lidande i detta skilsmessans ögonblick. Ej långt från denna kolossala grupp — figurerna äro nemligen utförda i mer än kroppsstorlek — står på en enkel piedestal au ung flicka, med en afbruten lilja i hanen. i Denna bild af den mest rörande oskuld täljer oss en tyvärr mycket vanlig och — menskligt att skåda — mycket sorglig historia. Den berättar om en i förtid bruten knopp, om huru döden kom med sin hemska lie, kanske just då när lifvet, under intrycket af den första kärleken, började 1e mot henne i ett magiskt skimmer, om föräldrars smärta vid deras barns död, om mycken kärlek och mycken sorg — sannerligen, anade man icke ett högre lif och en sällare tillvaro derofvan, skulle en sådan dödsbädd vara den tröstlösaste anblick man kunde tänka sig. Här står familjen Pallavicines — Italiens rikaste markisätts — grafmonument, Ettkapell af hvit marmor med en port af svart marmor, framför hvilken står en engel vaktände ingången. Allt är onekligen mycket ståtligt, mycket grannt — och .mycket dyrbart, men gör ej det åsyftade intrycket. Förnämiteten framsticker i denna :engelnsafvärjande rörelse med handen. Det är liksom ville han säga: Plebej, nalkas ej, här hvilar markis Pallavicine, för detta egare af hundra millioner. Ett annat intryck gör Costas grafvård, en syster vid den andres dödsbädd. Den ena af de begge sköna, unga flickorna reser sig döende, med en sistakraftansträngning, på bädden för att för sista gången omfamna systern, hvilken, med krucifixet i handen, stödjer henne. Den liggandes, mot höjden vända blick, den: andras oroligt forskande öga, i hvilket kärlek och sorg läsas blandade, de hvita skära drägterna, den mästerligt utförda bädden med sina kuddar och spetslakan, allt bildar en. grupp af något öfverjordiskt skönt, men som på samma gång gör ett så sorgligt intryck, att man helt melankolisk v nder sig bort derifrån. Och af samma innehåll äro alla monumenten. Man ser modren ryckt ur sina barns armar, barnet flyende ur sin moders famn, syskon skiljas från syskon, maken, familjefadren sliten ur skötet af sin familj. Döden skonar ingen. Hans obevekliga lie skördar allt. Och i sanning dessa gallerier erbjuda illustrationer nog till hans arbeten. Men oaktadt all denna skönhet och dessa rika marmormonument, skulle jag dock ej vilja en gång utbyta den dyrbaraste af dessa kalla grifter här i denna dödens ogästvänliga tystnad mot en graf på någon af våra enkla kyrkogårdar, der det dock finnes, hvad här saknas, blommor, sol och fågelsång. Det finnes en natt, alla själars natt, då vid hvarje graf sättes en lykta, som med sitt matta sken dunkelt upplyser gallerierna, då de hvita.bleka marmorbilderna i den dunkla fantastiska belysningen se ut som lika många vålnader, uppstigna ur sina grifter, då orgeln sakta spelar Kymner i kapellet och presterna uppsända fromma böner för de aflidnes befriande ur skärselden, denna natt är de dödas fest och hvarje rättrogen katolik underlåter ej då att korsa sig och läsa ett och annat ave för sina döda.