Vi omnämde i går att en fransk, i aktiv tjenst varande general, v. Castagny, afsändt en lyckönskningsskrifvelse till marskalkinnan Bazaine med anledning af hennes mans lyckade rymningsförsök. Brefvet lyder gålunda: Madame! Jag behöfver icke säga -eder, fru marskalkinna, huru glad jag är att veta att den fordne soldaten vid 37:de linieregementet blifvit befriad ur det ohyggliga fängelse, i hvilket han och hans familj ste lefva af den der afskyvärda maten, som jag en gång fick smaka på och af hvilken jag ännu har ett obehagligt minne. Utan er, min fru, skulle det snart hafva varit slut med marskalken; jag ville icke säga er det å St Marguerite, men mitt hjerta villg brista, då jag lemnade er derstädes. Jag frågade mig sjelf, om jag ännu en gång i lifvet skulle få återse min general, min gamle vapenbroder, som i lyckans dagar visade mig den äran att kalla mig sin vän. Gud har icke velat att så mycken Nppofning å er sida. skulle blifva obelönad. Marskalken vågade det omöjliga och med bjelp af Gud sjelf; som kände hans oskuld, har han också utfört det. Jag kysser er hand, fru marskalkinna, med all den vördnad, hvarmed jag skulle kyssa en drottnings hand, General y. Castagny. Tidningen Republique Francaise offentliggör ett bref af politiskt innehåll från Gambetta,i hvilket ex-diktatorn yttrar bland annat följande: De generalrådsval, som den 4 oktober egå rum, skola med nödvändighet komma att erhålla en politisk karaktär. De skola blifva en ny protest från natioCe Re NS