IS —-—fattande hang hand och frågade huru han mått under den tilländagångna natten. Hvarje gång hon gaf honom in af medikamenterna, ansåg han henne göra ett riktigt storartadt barmhertighetsverk! Jag ville icke rikta några förebråelser emot henne, hon gjorde ändå vida mera än jag väntat; emellertid var hon icke af nataren ämnad till sjuksköterska. Hon kunde icke vänja sig att tala sakta, hon var för liflig, hon förde oro med sig — hon kunde med ett ord ej begripa, att en svårt sjuk person endast genom bullret af en stol, som oförsigtigt flyttades eller skjutes undan, kan i hög grad förskräckas . . . Lilla hexan kom hem. — Ber ni,lmin bäste berr von Wilderhausen, fortfor den gamle, i det ban drog Manfred närmare intill sig, om jag skulle beskrifva för er, hvad barnet varit för sin döende fader, så kunde detta samtal komma att räcka till i morgon bittida. Alltifrån första ögonblicket då hon satte sig vid sjukbädden, var det som hon i alla tider innebaft denna plats. Hon förstod hvarje blick, hvarje rörelse hos den sjuke, hon gissade hans önskningar, trötthet tycktes hon icke alls känna, under hela månader vakade hon nästan hvarje natt; trots sin kropps spenslighet, utvecklade hon en öfverraskande styrka, hon upplyftade och stödde den sjuke, och hon bäddade åt honom bättre än den gamla legda sjuksköterskan och till och med bättre än Bjelfve läkaren.