hålla af, och som vore henne värdig. Denne herr von Freiendorf — ja, jag vill aldrig säga något om honom, hon är sjelf tillräckligt klok för att förstå att uppskatta honom efter förtjenst ... Om bara icke modern försöker att öfvertala henne! Sorgeåret är nu gånget till ända; hon vill naturligtvis återvända till sällskapslifvet, såsom ung vacker enka utan att jemt ha den fullväxta dottern vid sin sida. Manfred teg; hans tankar voro förvirrade, oaktadt alla sina bemödanden kunde han ej reda och sammanhålla dem. Hvad den gamle herrn berättat honom på sitt skarpa sätt, hade på en gång gladt och nedstämdt honom. Han var glad för det att ett så klart, glänsande ljus fallit öfver den älskliga flickans bild — han var nedstämd, för det att Augusta plötsligt visade sig för honom i en helt annan dager än den hvari han hittills sett henne; och han måste medgifva att detta var den rätta och sanna dagern. De två dagar som han från morgon till qväll tillbragt i hennes sällskap, uppvägde hundra flyktiga sammanträffanden. Hennes skönhets trollmakt, som så länge hå!lit honom fjettrad, var bruten. Hvad hade han då älskat hos henne? När han riktigt fått besinna sig måste han svara på denna fråga; den glada barndomen, ungdomstiden, gin egen första kärlek. När han tänkt tillbaka på denna sin lefnads vår, hade