Dagens Nyheter – 30 september 1874, sida 1

RA nn honom vara en ärans man, en klok godmodig karl, och han fann det vara mycket vackert af honom att han så innerligt höll af gin lilla brorsdetter. Han trodde sig redan ha upptäckt de förträffligaste egenskaper hos honom. Efter några minuter språkade de båda herrarne med hvarandra, likasom vore de mångåriga bekanta. Det var visst ingen gvår sak att bli vän med öfverjögmästaren; så ofta han tyckte om någon slog han sig straxt i språk med bonom och talade i en törtrolig ton. Och Manfred gjorde verkligen på honom det angenämaste intryck; på den breda pannan tronade öppenhet, ur leendet framlyste godhet, och den höga ståtliga gestalten bar prägela af manlig kraft och sjelfkänsla. När gubben förnam att den nye bekante var en passionerad jägare, en ifrig landthushållare och ingen väa till stadslifvet, tog han honom under armen och ropade i jovialiek ton: — En gynnsam stjerna har fört er hit, baron; en förnuftig karl, såsom ni, har biott alltför läage saknats i detta af qvinnor regerade hus. Stanna här i ett par veckor, ni måste lära känna mitt hem och jaga i mitt revier. Har ni sett på hvad den lilla måJar? frågade han, pekande på taflan, som Hermance just då lade ned i sin portfölj. Hon har talang, icke sannt? Wildenbausen upprepade samma beröm, som han förr uttalat; det skedde blott med