Dagens Nyheter – 30 september 1874, sida 1

Halmhetten föll af hennes hufvud, Manfred tog upp den, han kunde icke låta den ligga qvar på marken och artigheten fordrade att han tog den i förvar till dess egarinnan komme tilibaka. En gammal undersätsig herre i jägareuniform och höga stöflar, trädde fram mellan träden, Inom ett ögonblick var den unga flickan vid hans sida, hon lindade sina båda armar om hans hals och kysste honom ömt på de rödbruna kinderna. Härpå tog hon hans arm, och under det hon framgick bredvid honom, var hennes blick med ett uttryck af den ionerligaste kärlek fästad på hang anlete. Han smekte vänligt hennes blonda hår och talade med en röst, på hvilken man väl kunde höra att ett mez2zo voce för densamma var en omöjlighet. — Nå, var jag inte på rätta spåret, hexa? Jo, jag känner dwa vanor! O, du riktiga lilla hexa, jag hade ingen ro förrän jag fått ee ditt täcka ansigte. Sent i natt kom jag hem, och i dag hette det genast: Marsch till Bergethall! — Farbror Martio, hvad jag bar saknat dig! utbrast hon gladt. Hona hade helt och hållet förändrats; det hade blifvit ett öfvermodigt barn af henne, — Senast i går red jag till öfverjägmästarebostället, fortfor bon, blott för att säga HERMANCE, 11