Dagens Nyheter – 30 september 1874, sida 1

en ännu några grader högre värme. Öfverjögmästaren skrattade helt belåten. — Jag förstår egentligen ingenting af den 8. k. konsten, sade han, men hvad den liila frambringar, det talar till mig; det är icke mera papper och vattenfärg, utan jag tycker mig ba lefvande för ögonen en del af min skog, hvars sus jag hör och hvars doft jag inandas. Det lefver — så är det verkligen. Den unga flickan lade tillhopa sina färger och penslar; trädande fram till den gamle herrn, lade hon sin hand på hans mun och ropade leende: — Hör icke på honom, baron; ni måste eljest tro att vi äro en familj, hvars medlemmar lida af den svåra sjukan att ömsegBidigt tillbedja hvarandra. Min gode farbror har blott en brorsdotter och derför skämmer han bort denna enda riktigt i grund. — Gå, lilla hexa, och laga att jag får en kopp te efter min smak, svarade han, fasthållande hennes hand, som han flera gånger kysste; jag tog för afgjordt, att ni icke skulle ha frukosterat ännu, då jag komme hit; derför gick jag hemifrån utan att förtära något till mamsell Karolinas ytterliga förskräckelse. Spring, lilla hexa; vi skola följa långsamt efter dig. Hermance fästade den bredskyggiga halmhatten på sitt blonda hår och sprang efter en flyktig nigning ifrån dem;