Dagens Nyheter – 29 september 1874, sida 2

14 — att hon icke kunde bli ond på honoms Utan att tveka, lado hon sin band i hang. , Han förde den lifligt till sina läppar. — Vi äro nu vänner? frågade han. — Jag var er väa redan innan ni kom hit, svarade hon med ett fint leende. Manfred: hade tillbrogt en temligen olugn natt, han -hade besvärats af samma oro; som då mam ämnar resa och fruktsr att försumma tiden för bantågets afgång. Först mot morgonen hade han insomnat, och när ban vaknade märkte han med förskräckelse, att solen: redan stod högt på himmelen. I huset. var: visserligen allt ännu rtilla: — men Hermance-xhade säkert redan för längesedan anträdt sin morgonpromenad, : Vågade han väl-hoppas att åter möta henne? Ja, om såsom i går en: vänlig slump kom honom till bjelp: Att söka upp henne skule icke varit rätt; dem unga flickan shadestemligen tydligt gifvit tillkänna, att den fule Karo var den som -hon helst ville ha till säliskap på sina vandringar... Dock som :sagdt; ett tilfälligt sammanträffande låg icke utom möjlighetens gräns. Han skulle gerna ha velat språka med: benne; han tänkte på försigtigt vis ut forska, huru bona var sinnad mot herr: von Freiendorf.. En så förbehållsam person fick man sicke döma efter skenet; hon tillhörde de qvinnonatarer, som ärovi stånd att under, hela lifvet. gömma inom sig en stark och varm kärlek, utan att någon anar det.