Dagens Nyheter – 29 september 1874, sida 1

rörliga befjädrade skaran trifdes så godt på grenarne öfver hennes hufvud, de tycktes icke frukta någon fara, utan tvärtom stå till henne i det vänskapligaste förhållande. Det utrop af glad öfverraskning, som undföll honom, hade nått hennes öron; hon vände sig om och fick se honom. — Ni här, herr baron? Rodnande reste hon sig upp och räckte honom sin lilla hand. Hon hade suttit på en låg trädgårdsstol och varit sysselsatt att måla en pittoresk trädgrupp i aquarellfärger Manfred bad om ursäkt för det han stört henne, han ville genast aflägsna mig för att icke hindra henne i hennes arbete. Om hon ändå bara ville tillåta honom kasta en blick på teftan? Ja, hon tillät honom det utan all tillgjordhet, och tagande penseln i handen, inbjöd hon honom att sätta sig ned på en stenbänk bredvid henne, hon skulle lugnt åter fortsätta målningen. Hon bar i dag en bredskyggig italiensk halmhatt, som beskuggade hennes ansigte; i synnerhet blefvo ögonen, dessa vackra, kloka ögon dolda af den afundsamma hatten. — En utmärkt mästare har varit min läfare för en kort tid, sade hon, i det hon lutade sig bakut, för att han måste bättre kunna se den halffärdiga taflan; jag skulle önska att jag längre fått åtnjuta hans undervisning, ty jag känner att jag genom flitigt arbete skulle kunnat höja mig öfver dilet