Dagens Nyheter – 29 september 1874, sida 1

— Var ni deruppe på höjden, hvarifrån man har en så förträfflig utsigt öfver hela denna dal — der pi var i morgse? Hon uppyftade öfverraskad det fina ansigtet och såg på honom; i de stora ögonen lästes en fråga. — Förlåt mig. Jag måste bikta mig för er. Jag hade tidigt i mergse begifvit mig upp på en framskjutande klippa i skogen, då jag fick se er komma ridande; jag ville låta er passera förbi — skogsföer bör man som bekant icke tilltala — och jag visade mig derför icke — han talade hastigt han kände sitt hjerta lika beklämdt som då han böll sitt första tal i kammaren — sålunda. blef jag mot min vilja lyssnare; men jag tillstår, att jag icke kunde besluta mig för att stoppa till öronen, ty hvad ni sade till bondflickan var ett så behagligt uttryck af det älskvärdaste sinnelag, den renaste gjälsgodhet... Kan ni förlåta mig? En glödande rodnad utbredde sig öfver hela hennes ansigte, och hon vände sig förvirrad bort. Hon var en blygsam, känslig natur; att en främlings blick inträngt i hennes innersta uppfyllde henne med en sällsam oro. Men hans stämma hade en så mild och sympatisk klang, hon kände sig med ett så obegränsadt förtroende dragen till denne man, om hvilken hon städse hört de bästa omdömen, och hvilkens ädla menniskovänlighet framlyste i hvarje ord, HERMANCE, 10