Dagens Nyheter – 29 september 1874, sida 1

— Förlåt mig, fortfor hon, jag har sjelf ännu ej hunnit vänja mig vid att sakna honom — jag fruktar att jag skall aldrig kunna det. Hon förde näsduken till sina ögon och böjde sig ned öfver sitt arbete, under det att den lilla munnen, den liljehvita hakan spasmodiskt rördes. Wildenhausen blef djupt gripen af denna barnsliga smärta, som tiden ännu ej syntes ha förmått lindra — så hade Augusta aldrig talat om sin man. Hans eget omdöme om den hädangångne hade bildats efter det sätt, hvarpå hon bemött och yttrat sig om honom — ech det hade mången gång just icke bevisat någon synnerlig aktning. Skulle hon under ett adertonårigt äktenskap icke ha utforskat den ädla balten derför att den gömdes i en yttre form utan glans? Om så var, bevisade det antingen en gränslös ytlighet eller ock en gränslös egoism. En skarp hvissling, som tvänne gånger upprepades, ljöd genom trädgården från den till. ängen ledande vägen, och derefter hördes en väldig basstämma ropa: — Lilla hexa! Hermance spraog plötsligt upp. — Farbror Martin! Det är farbror Martin! jublade hon högt. O, hon rörde sig icke alltid afmätt och lugat, hon :kunde också springa, och det ika snabbt och graciöst som ett ungt rådjur.