Dagens Nyheter – 29 september 1874, sida 1

tantens ståndpunkt. Jag förmår ej uttrycka, hvilken glädje denna sysselsättning skänker mig. — Har ni gjort detta helt och hållet på egen hand? frågade Wildenbausen öfverraskad. Han hade en temligen öfvad blick, som förstod att väl urskilja det goda från det medelmåttiga. Bkizzen var icke blott utförd med denna omsorg och samvetsgrannhet, som syntes oskiljaktiga från den unga flickans väsen, den förrådde äfven en ovanlig talang. Ritningen var korrekt, färgblandningen lyckad, det hela hade karaktären af en egendomlig poetisk stämning. Som ett skaldestycke talade det till åskådaren. Han sparade icke på loford; att den älskliga Hermance besatt en sådan skapande förmåga, gjorde henne blott ännu mera intressant i hans ögon. — Och detta har ni för er så här i all tysthet. Ingen ger akt deruppå? Hon skakade hufvudet. — Ni är alltför god som vill uppmuntra mig, men jag vet sjelf bäst huru mycket det är som fattas hos mig och huru bristfälliga dessa försök äro. Det skulle kanske bli bättre, om jag gjorde väsen deraf. — Ni tillåter mig alltså stanna och se på ert arbete? — Jag ber er derom, såvida ni ej finner det tråkigt. Er kritik kan ju blott vara mig till nytta — förutsatt att ni är ärlig.