Dagens Nyheter – 25 september 1874, sida 2

pa anspråksfull, kallsinnig varelse. Nej, han kunde icke finna gig uti att gentemot henne spela rollen af en far, han kände; atthon gknille; beröfva hoaom all trofnad, allt lugn; hvad ban än gjorde och sade skulle alltid den tanken oroa honom; hvad tänker Hermance om dig? Annu aldrig hade han önskat någonting så lifligt; gom att hon med det allra första måtte gifta sig; hon väckte förbittring, en barnslig harm hos honom. Han märkte nu på sig sjelf, huru svårt det är alt förblifva rättvis mot dom, som hindrande stå i vägen för våra planer. På den stilla skogavägen hördes hofslag ; hvem kunde det vara som här kom ridande? En skogstjensteman kanske; om han icke misstog sig, låg öfverjägmästarebostället åt detta håll. Från sin plats kunde han begvämt blicka ned öfver vägen; dertill behöfde han blott böja undan några qvistar på de invid klippans rand växadde buskarne. En liten hvit häst med lång mahn blef synlig, hvilken framgick i det lugnaste tempo; och derpå satt — Hermance! När hon gå visade sig mellan träden, i grön ridklädning och med det blonda håret — den lilla hatten hängde vid sadelknsppen — upplöst och böljande öfver axlarne gamt med den af morgenluften framkallade friska rodnaden på sina fina kinder, Vär hen en täck, poetisk uppenbarelse — det kunde icke nekas. Hon höll tyglarne helt löst i handen, hästen