Dagens Nyheter – 25 september 1874, sida 1

var så from, att hon lugnt kunde anförtro sig åt honom. Manfred rörde sig icke, han ville låta henne rida förbi, utan att helsa och tilltala henne. Bredvid henne gick med raska steg en bondflicka, klädd i den på orten brukliga drägt; hon hade på sig en vid kofta af mörkblå kattun och bar på hufvudet en brokig halsduk. Hennes ansigte var icke fult; det hade dock ingen likhet med traktens vanliga typ, uten var brunt och ziguenaraktigt, och de täta svarta ögonbrynen gåfvo deråt ett dystert, elakt uttryck. Insvept i koftan och med armarne trotsigt lagda i kors öfver bröstet, vandrade hon bredvid den smärta, blonda ryttarinnan och den nwilfverhvita hästen. De båda flickorna yoro inbegripna i ett vigtigt samtal, som de förde med hög röst; vid denna tidiga timme ansågo de sig nemligen icke behöfva frukta någon lyssnare på den ensliga skogsvägen. Tätt invid samma klippa, ofvanpå hvilken Manfred satt gömd bakom en skyddande buske stannade de. Bondflickan hade följt den unga fröken ett stycke och ville nu vända om. — Allt hvad du sagt mig, yttade Hermance, har någon ond ande ingifvit dig, Anna. Du hade för någon tid sedan börjat bli så mycket snällare och mera eftergifven än förr, att jag innerligt gladde mig deråt. Jag märkte tydligen, huru du arbetade och