Dagens Nyheter – 24 september 1874, sida 2

och klättra. Hon kan icke en gång begagna framhänderna såsom händer, ty hon har dem icke fria, emedan bakhänderna icke äro i stånd att kunna uppbära kroppen på samma sätt som fötterna förmå att göra det hos menniskan. Alltså har apan icke heller i sina fyra händer något företräde, hvarför också detta eljest ädla verktyg hos henne icke framstår på annat sätt, än såsom någonting missbildadt och förvändt. Öfverensstämmelsen uti apornas inre kroppsbyggnad är större, än man, för att döma efter deras yttre gestalt, skulle kunna förmoda. Skelettet företer, åtminstone hvad de särskilda benens antal beträffar, många likheter med menniskans; men hvad som bland annat genast väcker vår uppmärksamhet är den fria och rörliga tummen på bakfötterna samt de förlängda armarne. Hufvudskålen är ganska olika formad, alltefter som nosdelen mer eller mindre framträder och hjernskålen är utvidgad. Ögonen äro alltid framåt riktade. Tänderna i hvardera käken, med få undantag, af tre slag, nemligen 4 framtänder, 2 hörntänder, ofta mycket starkt utvecklade och betlika samt 5 till 6 kindtänder. Hvad musklerna angår, så förtjena isynnerhet de, hvilka sätta framhänderna i rörelse, vår uppmärksamhet, emedan de i jemförelse med menniskohandens muskler äro särdeles enkla. Just härigenom blir den mångfaldiga rörlighet som utmärker vår hand, omöjlig för aphanden. Ensamt en jemförelse mellan bådas händer, säger en tysk naturforskare, visar tydligt omöjligten af menniskans påstådda härkomst från aporna och bekräftar deras oförmåga till vidare utbildning, fastän de kunna inöfvas till mångfaldiga husliga sysslor. Apornas bakhänder likna menniskohanden mera än dess framhänder; men såsom stödjemedel för kroppen sakna de sin frihet och dermed användbarhet såsom egentliga händer. Likaledes skiljer sig äfven apornas strupe i många fall från menniskans. Den sätter dem ej 1 stånd till ett språk i mensklig mening, men deremot är densamma försedd med säcklika utvidgningar, som äro gynnade för frambringandet af skällande och tjutande läten, hvilka äro i högsta grad obehagliga för våra öron. Apkroppen företer således, både hvad det yttre och inre angår, så många egendomliga förhållanden, att olikheten mellan en apa och en menniska måste förefalla större än likheten. På den magra, hårbeväxte kroppen utan säte, de långa armarne, de smala benen utan vador, sittvalkarne hos en del arter, den hos många förekommande långa svansen, och framförallt det djuriska hufvudet med den bakåt liggande, obetydliga hufvudskålen samt de indragna, tunna läpparne — på allt detta måste man, äfven vid den ytligaste betraktelse, igenkänna djuret i motsats till menniskan. En enda blick på den fulländade menniskan är tillräcklig för att befästa den oöfverstigliga gräns, som för evigt skiljer menniskan från djuret. Men djuret framstår i ed ännu mera afskräckande form hos apan, om man underkastar hennes andliga förmögenhet en granskning. Man behöfver endast studera apansigtet för att veta hvars andas barn man har för sig. Sällan eller aldrig har detta ansigte ett ädelt, godmodigt, trohjertadt uttryck. Det kan visserligen visa sig mildt, men i sådant fall saknas äfven det kloka och lifaktiga. Orangatangen, som i sitt fulla sinneslugn ser så godlynt och menniskolik ut, blir helt och hållet djur, så snart en lidelso uppstår inom honom. Då försvinner ögonblickligen den höga, hårlösa pannan och den menskliga kinden, till och med den vredgade elden i menniskoögat är borta; ty den hårbeväxta pannan med de diupa vecken, den grinande nosen: med rofdjurständerna, den platta näsan och de gnistrande ögonen hos den vredgade apan komma genast hvarje tanke på menniskolikhet att utplånas. Men menniskoapan är likväl icke det fullkomliga djuret i den dåliga bemärkelsen; det är babianen, som denna heder tillkommer. Han liknar på långt håll vår trogna och ädla vän hunden, det menskligaste af alla djur, för så vidt det kommer an på själsförmögenheterna; men han liknar honom icke mer än menniskoaporna likna menniskor, och i vredgadt tillstånd kan knap.ast ett spår af denna likhet vidare förmäras. Det hos babianernå, men ännu mera hos mandriternå, vedervärdigt färgade, tjockvalkiga och djupt fårade ansigtet med de illistiga, falska ögonen, förefaller då så djuriskt och så ohyggligt afskräckande, att det kära hundansigtet i jemförelse dermed tilltalar oss såsom en trogen hjerteväns bild. Rörligheten i apans ansigte är otroligt stor. I ett nu genomlöper det alla tänkbara uttryck; vänlighet. och raseri, ärlighet ochlist, åtrå, njutningslyswnad och hundratals andra egenskaper och lidelser afspegla sig i hastig omvexling i denna trogna bild af hennes inre. Och ändå vill det synas, gom om ansigtet ej hunne med att följa alla sprången härs och tvärs i hennes inre. Bland de olika arterna visar gig ett märkvärdigt tilltagande i detta afseende. Ju mera klok, listig, slug, elak, oförskämd och vild apan är, desto rörligare är ansigtet, men på samma ång desto mer. förvridet, missbildadt och ult. Endast de mera stillsamma och på förståndets vägnar klent utrustade aporna se oskyldiga och barnsliga ut, och likväl vexlar äfven deras ansigtsuttryck på ettförvånande hastigt och omfattande sätt. Med tilltagande förstånd ökas endast de dåliga egenskaperna, icke de goda. En känd naturforskare, Oken, beskrifver på sitt vanliga korta sätt aporna i jemförelse med menniskorna sålunda: Aporna, säger han, likna menniskan i alla oseder och vanarter. De äro elaka, falska, illistiga, tjufaktiga och danständige? de lära sig en mängd puts, men äro. olydiga och förderfva ofta skåmtet midt under leken, i det att de hanå nåimat atranir lilkgsaom en tälnaktig happ.