Dagens Nyheter – 24 september 1874, sida 2

tlogsva UDOmstolcn. NIER GU TNT SEN RONNA ETS Om aporna af A. E. Holmgren. (Öfversättning och bearbetning efter Brehm m. fl.) Man har kallat aporna förvandlade menniskor och dermed upprepat den urgamla och ännu rådande åsigten hos alla de tolkslag, som haft en närmare gemenskap med dessa, så att säga, narraktiga varelser. Ibland de gamle folken synas endast indierna och egyptierna hafva visat någon bevågenhet för aporna. De förra uppbyggde, liksom deras efterkommande ännu i dag göra, tempellika hus åt dem, uti hvilka de kunde efter godtfinnande göra och låta; de senare ingrafde deras bild i porfyr och formade sina afgudar efter dem. Men hos de öfriga folken tjenade aporna mera till ett roande tidsfördrif. Sådant var t. ex. förhållandet hos romarne och hos Salomo, som för samma ändamål lät hemta apor från Ophir. Romarne använde dem äfven dels på skådebanan till strid emot vilddjuren, dels för att senom öppnandet af deras kroppar göra jemförelse med och taga reda på menniskans inre byggnad, som har med deras en nära öfverensstämmelse. Annorlunda var det och ir ännu hos araberna. Dessa se uti aporna rent af förkastade och af Allah fördömda väsenden, hvilka blifvit förvandlade från onda menniskor till djur och hvilka derför framvisa djefvulens och Adamssonens bild uti en sällsam förening. Vår tanke om aporna är icke stort bättre. De förefalla oss endast såsom karrikatyrer ller narrbilder af menniskor och roa oss så änga de visa sig från den goda sidan, men väcka deremot vår afsky, när de gifva prof på sina dåliga egenskaper. Det är ganska anmärkningsvärdt, att vi inna verkligt behag endast i de apor, hvilka hafva den minsta likhet med menniskan, då deremot sådana arter, hos hvilka lenna likhet skarpare framträder, förefalla oss rent af vederstyggliga. Vår afsky för lessa djur härleder sig lika mycket från derag kroppsliga utseende söm från deras andiga begåfning. Uti kroppsligt åfseende likna le menniskan endast ytligt, uti andligt åter endast i den dåliga bemärkelsen. Uti menniskans gestalt framstå det fulländade jemnmåttet och den skönaste öfverensstämmelse; uti apans åter se vi blott någonting motbjulande och löjligt. En enda blick på menniskans och apans benstomme visar redan uti rela anläggningen en väsentlig olikhet, och lenna framträder ännu tydligare, om vi jemföra den fullständiga bilden af en menniska med den af en orang-utang. Det finnes knappast någon annan däggljursordning så rik på afvikelser som apornas. Ingenting är här regelbundet, ingenting ikformigt; öfverallt skönjer man endast förrrängning och oregelbundenhet. Hvarje kroppsdel tillkännager apgestalten. Den företer stungom någon likhet med andra djur, b. ex. hos babianerna med hunden, men det förhåller sig dervid på samma sätt som med orang-ntangens så mycket beundrade likhet med menniskan, att det endast är en allmän och ytlig likhet, hvilken vid en närmare jemförelse mer och mer försvinner. 1 betraktande af den oregelbundenhet, som råder hela kroppsbyggnaden, kunna vi icke vänta någon öfverensstämmelse i de särskilda apornas. yttre gestalt. Redan kroppsstorleken vexlar inom temligen vidsträekta gränser. Mennisko-åporna uppnå nästan en mans storlek, siden-aporna och andra endast en ekorres. Babianerna äro groflemmade och undersätsiga, med starkt indragen mage; hos menhiskoaporna deremot är underlifvet i hö srad utspändt samt lemmarne långa oc smala; och hos rullsvansaporna äro både bålen och lemmarne tunna och magra. Somliga apor hafva en tunn och sparsam hårbeklädnad, genom hvilken kroppens knotor tydligt framskymta; andra äro deremot inhöljda i en tät och åtliggande pels, eller bära en lång och mjuk hårbeklädnad, som på hufvudet eller ryggen bildar manär, tofsar eller yfvigt skägg. Hvad färgen beträffar, så äro de i allmänhet mörka, dragande i grått, brunt: eller svart; men brokiga teckningar saknas likväl icke, och deribland finnas stundom sådana, hvilka sällan uppträda hos andra däggdjur. Sålunda förekomma grönt och grått i blandning; hvitt sticker stundom på hufvudet skarpt utaf mot den allmänna svarta färgen; ja, till och med blått, blodoch purpurrödt förefinnas, om också endast på nakna, hårlösa ställen. Öronen äro fritt itstående eller helt och hållet gömda i fälen. Ansigtet är antingen förlängdt, som oå en hund, eller kort och mera menniskoikt. Händerna hafva fem fingrar eller tår. Svansen saknas, eller är mör eller mindre Å orna ha således ingenting som kan gif7ö dem anspråk på skönhet, och till och med leras företräden framför andra djur äro enlast skenbara. Sålunda skulle man tillifventyrs kunna tro, att de erhållit en större gåfva i sina fyra händer än menniskan som endast eger två sådane; men detta är icke förhållandet. Handen har visserligen redan af den gamla verldens vise blifvit erkänd som det verktyg, hvilket gör menniskan i kroppsligt afseende til lmenniska; men apbanden är endast en misslyckad efterbild af den fullkomliga menniskohanden. Det är således icke antalet af de likformiga verktygen, utan antalet af de olikformiga, icke myckenheten utan mångfalden, som utgör fullkomligheten. Avan kan med sina fyra händer göra endast