Dagens Nyheter – 24 september 1874, sida 1

som sträng och stolt, nästan vredgad hvilade på honom. En ögonblicklig förlägenhet bemäktigade sig honom; och då han stapplande i talet fortsatte sin berättelse, gaf han, varnad som han var, anekdoten en annan vändning än den från början tillämnade, hvarigenom sjelfva pointen blef ovanligt matt. Värdinnan reste sig först från bordet, och tagande Manfreds arm, gick hon i spetsen för de öfriga in i salongen, hvarest en uppfriskande temperatur mötte de inträdande. — Ni är allvarsam, min vän, sade hon, i det hon blickade hjertligt på honom; jag gör mig också sjelf förebråelser för det jag icke gaf er tid till att hvila efter resan. Men ni känner mig ju från gammalt och vet hvilket bortskämdt barn jag städse varit. Jag tillstår det uppriktigt — mig lockade det lilla nöjet, som syntes mig skola bli i dubbelt mått angenämt genom ert sällskap. Är ni ond på mig derför? Hon hade höjt mot honom sitt förtjusande ansigte, öfver hvilket sväfvade ett innerligt leende — kunde han då vara säker om att ha fått förlåtelse? Han kysste handen, som hvilade på hans arm — haru älskligt hon ändå förstod att urskulda sig! Han glömde, att han för några minuter sedan funnit henne nästan oqvinlig — och då träffade hans blick Hermance, som satt sig vid ett sidobord och redan var fullt sysselsatt med ett broderi. Lampskenet föll på det