Dagens Nyheter – 23 september 1874, sida 2

nn till mötes utför trappan, floret kartades tillbaka öfver den blomsterprydda hatten — Augustas sköna anlete log emot honom. Hennes stora, mörka ögon strålade af lefnadslust, det. präktiga håret nedföll i rika lockar öfver axlarne, och i nacken sågs dessutom en hög, konstrikt sammanflätad hårkorg — stod då tiden för henne stilla? Hon hade förblifvit samma oemotståndliga skönhet som förr, ungdomligheten tronade ännu på dessa flna, runda, blomstrande kinder och på dessa svällande läppar. Manfred kysste förvirrad hennes hand, hans blick fästades med oskrymtad beundran på hennes anlete. Och hon var alltför van vid detta stumma språk för att icke straxt förstå det. — Var hjertligt helsad, baron, sade hon med ett älskligt uttryck; jag skulle icke ha vågat inbjuda er, emedan jag här i ensamheten på landet koappast kan bereda er en enda förströelse. . Men eftersom ni kommer af egen drift, är jag fri från allt ansvar och kan således utan bekymmer glädja mig åt en gammal väns närvaro. Vi sakna här nästan allt umgänge, och vår unge granne delar med oss detta ledsamma öde. Vi söka trösta hvarandra dermed att vistelsen här ändå icke kommer att bli evig. Hon hade medan hon yttrade de Bednare orden, vändt sig till den för Manfred obekante herrn,