Dagens Nyheter – 22 september 1874, sida 2

kan icke förtiga, huru äjupt det kränker mig att vara beröfvad min moderliga myn: dighet. För att emellertid säga hela san. ningen, vill jag tillägga, att Hermance: verk. ligen bemödar sig att fortfarande sågom förut bevisa mig lydnad, men — det är möj. ligt, att jag är misstrogen eller alltför öms tålig — mig förefaller det, som om denna beskedliga eftergifvenhet förskrefve sig allenast från hennes medvetande om sitt fullkomliga oberoende af mig. Detta allt var nödigt att omnämna, för att ni skulle kunna förstå huru det hänger ihop med denna sällsamma ställning, om hvilken jag talade i början sf mitt bref. En ung, man bar anhållit om Hermancegs hand. Han eger ett gods i närheten af vårt och är således vår granne; han bär ett adligt namn, han är ganska förmögen, och har sett sig omkring i verlden, hans yttre är vinnande, bangs sätt och hållning sådana SOM, anstå en fin herre, och han anges för att ega en solid karaktär, Så gif honom då flickan i Guds namn! hör jag er säga. Ja, om det ginge an att jag blandade mig i sas ken; men jag måste iakttaga en afvaktande ställning, förblifva en overksam åskådarinra, Herr von Freiendorf hav lärt känna Her. mance hog en familj, gom jag sällan besöker, så att jag såg honom för första gången, då han kom hit och presenterade sig för mig, med anhållan att få tillträde till mitt hus,