Den österrikiska nordpolsexpeditionen tillhör dagens händelser och dess deltagare äro dagens hjeltar. Vi tro derför att det skall göra våra läsare ett nöje att taga del af en korrespondens till norska Dagbladet, der expeditionens öden med synherlig liflighet skildras. Korrespondenten skrifver: Som man påminner gig, företogs färden med ett temligen stort skepp, Amiral Tegethoff, bemannadt med matroser från Dal matien och under kommando af den öster rikiske sjöofficeren Weyprecht. Det seglade ut från Tromsö i början af juli 1872 och tog riktningen åt Novaja Semlja för att undersöka hafvet norr om Siberien och möjligen tränga igenom till Behringssundet. På höjden af Novaja Semlja sammanträffade det med grefve. Wilczell på slupen Isbjörnen, som sedan seglade till Petschora. Samma dag Isbjörnen lemnade dem kom Tegethoff omkring 15 mil: längre fram mot NO och frös inne för att aldrig mer komma lös ur isen, en olycka, som helt visst fullständigt tillintetgjorde uppnåendet af resans egentliga syfte, men som också. måhända blef orsåk till de skedda. landupptäcktorna och deltagarnes slutliga räddning ur isöknen. Det var en fast packis, som hade lagt sig omkring fartyget; och i 14 — fjorton — månader dref det nu om-kring i den hastigt sammanfrusna isen. Under dessa 14 månader hade man ombord icke : ett ögonblicks ro. Under loppet af några få minuter kunde isen plötsligen drifvas upp till höga isfjell, som hotäde att välta sig öfver fartyget; det brakade som kanonskott. och tordönsknallar, fartyget knakade i sina fogningar och krängde än till en; än till en annah sida. Det var en fasansfull belägenhet i det beständiga, ogenomnträngliga mörkret. Då gällde det att hafva både själsoch kroppskrafter och att arbeta för att hålla sig vid mod och lif. Det var under dessa förhållanden, som förste maskinisten angreps af den sjukdom, tvinsot, gom slutade hans lif. Då ändtligen den ljusa årstiden (ty man kan här uppe knappast.tala om den blida årstiden) kom, försökte man draga fartyget ut af isen och hå öppet vatten. Efter mycken möda nådde man till skeppets Köl, men dermed koim man döck icke till vattnet, som män fann först 10 fot under akterstäfven. Med de 12 fot långa issågar, som man hade; lät denna is med nöd såga sig; men ju närmare man kom till förstäfven; desto tjockare blef isen, så att hela arbetet slutligen måste uppgifvas. Man fann att isens tjocklek vid förstäven var 36 fot under kölen: Det fans således intet annat att göra, än att låta sig drifvas omkring med isen och sätta sitt hopp till nästa sommar. Men på höstsidan törnade isen mot ett fast land och blef qvarsittande der för alltid. Detta gjorde att-de resande följande vinter hade en jemförelsevis lugw tid, utan att utsättas för do ständiga iskastningarne, som förra vintern oupphörligt oroat dem. Den punkt, der de sålunda blefvo liggande för säkert ankar, låg ungefär under 80:de breddgraden, rakt i förr från Novsja Semlja. Under vinterns. lopp: företogs en längre slädfart på ett sund mellan en sträcka öar upp mot norr till långt öfver 82:dra breddgraden, der de stötte på öppet vatten. Öfver detta kunde de ej komma, mön de sågo under 83:dje breddgraden ett högt liggande land, som vesterut var sammanhängande och hade höga fjell, omkring 5,000 fot, medan det norroch österut bestod af talrika öar. Det land, de först träffade på, blef kalladt Franz Josephs land, och det tillfrusna sundet, hvarigenom slädfarten gick, fick nåmnet Austria sund. Den 20 maj detta år måste de ändtligen besluta sig för att lemna fartyget, som efter hand lades på sida af isen, i at det, trots allt arbete, som gjordes för at s ödja det, var fara värdtätt det skulle vält: os kull, hvilket öckså troligen senare skett. Uudbr halfannan månäd ärbetade de nu med att draga sina träbåtar öfver isen, innan de påträffade öppet vatten, och dock var längden af denna resa endast 9 mil. Måhända gick det dem, som det gick Parry på sin tid, att isen dref mot norr medan de ;drogo åt söder, så att de derigenom blefvo narrade. Denna del afresan har utan tvifvel varit den mest ansträngande, ty hvarje tillryggalagd väglängd måste göras fem gånger, . emedan de tre männen ej förmådde att föra båtarne och provianten på en gång, utan måste dela hela bagaget i tre delar, och en af dessa föras fram 1 sender. Efter att ändtligen hafva nått öppet vatten, ällde det att ro eller gegla på de odäckade åtarne öfver ett öppet, stormande haf. Det är nästan ett under, att de varit så lyckliga att slippa undån i ett slikt vågspel. Omkring 100 sjömil tillryggalades på båtarne, medan sjön hvarje ögonblick spolade öfver dem och genomblötte hvarje man inpå kropen. Ändtligen uppnådde de Novaja Semlja, er de vid Gäslandet blefvo upptagna af ett ryskt fartyg, som för 6,000 kronor öfverförde dem till Vardö. Det är: en i ögonen fallande, märklig omständighet.vid detta dristiga tåg, att sydlänningar från Adriatiska hafvetskusthakunnat hålla ut så godt som utan minsta skada nå vn fhentna uintnandtt st . anontihkåtvåa trap.