Dagens Nyheter – 21 september 1874, sida 1

—— VE -—— ögna de fint skrifna raderna. Ett moln hade lägrat gig öfver hans panna, när han kom till slutet — ja, hvad sade Augusta honom ? Honom rörde egentligen icke ett enda ord; hon meddelade honom blott tillåtelse att konima ; det var allt! Men kunde han väl vredgas öfver denna likgiltighet? Nej, visst icke. Han försatte sig i hennes belägenhet; hon var nedstämd, till och med uppretad, och hon hade fullt skäl att vara det. På detta hinder hvarom brefvet talade hade han aldrig någonsin tänkt — tillvaron af en dotter hade helt och hållet förgätits af honom. Nu först erinrade han sig ha hört talas om en liten qvinlig arfvinge; det hade då hetet att hon var i pensionen, hans ögon hade icke någonsin skådat henne. Men barn växa med förvånande hastighet; hon måste nu vara ungefär aderton år gammal, och sannolikt tog hon sig ut vid sin sköna ungdomliga moders sida såsom en yngre syster, den der dock icke besatt den äldres fägring och behagfulla glädtighet. Helt säkert bråddes hon på fadern, hon måste ha ärft hans köld och tungsinthet — framgick icke detta tydligt af Augnstas yttranden? Egandet af en dotter tycktes icke tillskynda henne någen synnerlig modersglädje. Han kunde ej förebrå henme derför, flickan måste vara stel och tråkig samt dertill behäftad med ett ensamt barns alla pretentioner. Han läste om brefvet för andra