Dagens Nyheter – 19 september 1874, sida 1

som är föga hungrig, men dock gerna vill stilla svedan i magen, det blir bra dyrt att för t. ex. en smörgås eller en kopp kaffe betala 1 krona eller mer, hvilket nu är fallet, då man ju ej. har rättighet att ens visa sig inom vissa restaurationslokalers dörrar, utan att bidraga med ifrågavarande Snässkattt. Funnes deremot öfverallt smärre sådana lokaler, der man finge betala efter som man förtär, behöfde mången, gom är tvungen att se på styfvera ej som pu fara långa sträckor utan all förtäring, hvarigenom mången gång under hårdt och kallt väder genom förkylningar grunden lätt kan läggas till allvarsamma sjukdomar. Oafsedt allt detta, torde det väl ock vid Boggrannare skärskådande befinnas temligen löjligt, att den k. svenska jernvägsstyrelsen är den, som skal föreskrifva när en resande allmänhet har rätt att känna sig hungrig eller mätt. — Vi tala här icke om de egentliga postförande svälltågen, hvilka vid de mindre stationerna göra så korta uppsehåll, att man knappt binner sätta foten på platformen. Att dylika restaurationer ej beköfva innebära någon våda hvarken för trafiken eller allmänheten, derpå finnes ett exempel i Hästveda station på Malmöbanan, der en tjenstflicka några minuter före tågets ankomst i en af väntsslarne serverar sockerdricka, öl, vin, mjölk, färskt bröd, bakelse m. m., hvilka varor äfven röna stark åtgång. Någon möjlighet för banservisen att der berusa sig medgifver hvarken den koappa tiden eller det påpassliga befälet. Efter tågets afgåvg försvinner äfven hela restaurationen. Skulle det vara omöjligt att få liknande inrättningar till stånd på andra ställen? Den brist på tillgång af förfriskningar, hvarom vi här talat, gör sig naturligtvis mest kännbar sommartiden, då det ofta nog blir en verklig plåga för den resande att färdas på jernväg; men detta torde ej hindra att vi redan nu påpeka saken, då tillfälle derigenom kan beredas jernvägsstyrelsen att till näst instundande varma årstid ombestyra väl behöfliga förbättringar i det öfverklagade. Vi hafva äfven funnit oss så mycket mera uppmanade att just nu yttra oss härom, som vi från flera håll fått mottaga klagomål öfver denna sak, Aunu en sak, 4den eista men derför ej den minsta: huru länge skall svenska allmänheten dragas med tågbiljetter, som ieke allenast äro kinderliga för allt egentligt välbefinnande under jernvägsresor, utan äfven ofta nog lägga hinder i vägen för en affärsresande, som denne mången gång måste öfvervinna med uppoffriogen af nära nog dubbla respengar? Skall. det verkligen vara alldeles omöjligt att här i. Sverige kunna få, som i andra civiliserade länder, lösa en tidbiljett; gällande för längre eller kortare bansträcka ? Skulle väl trafikstyrelsen deraf lida något men? Vi föreställa oss ätt dot härvidlag endast. kan blifva fråga om en något större uppmärksamhet vid biljetternas granskving; något som i Sverige i alla händelser ej bör blifva svårt, då biljetterna granskas före tågets afgång, och ej medan det är i: full fart, som flerestädes utrikes. Genom en dylik åtgärd, som i alla händelser blott är och måste värå en tidsfråga, skulle trsfikstyrelsen förvärfva sig förnyade anspråk på allmänhetens erkänsla. Ja — vi sade nyss till sistt, men vilja i form af p. 8. tillägga ännu ett par önskningsmål: fruntimmerskupter inom alla distrikt bland tredje klassens vagnar, och dessutom fyllhundskupåer inom samma klass, på det att hyggliga och anständiga resande måtte kunna begagna äfven tredje klassens vagnar. Men då blir ju banservisen äfven polis under resan! ropar man; — ja visst, hvem är väl närmare dertill? AMA äg tens —E—--XXzEETE