Dagens Nyheter – 17 september 1874, sida 4

-— TV hyste han tvifvel om att döt verkligen rå förhöll mig, ätt Jens Adelvad blifvit en tiggare: Det visade sig sedan, att hans tvifvel voro grundade. Göniom att efterskänka sin fordrån hade Johan gjort brodern gynnsamt stämd för Axels och Jakobines förening, så att allt blef så som det först varit aftaladt mellan honom och Fränds, att nemligen de ungä skalle ha gården och gifva de gamla ett rikligt underhåll. Hela skillnaden bestod deri att dvärgen tidigare, än det eljest skulle skett, afstod en penningsumma till sin gunstling. Kanske skulle Johan genom ett direkte framstäldt anbud ha kunnat vinna samma resultat. Men detta var tvifvelaktigt. Åtminstone tviflade han sjelf derpå, och han hade dessutom en vises naturlig fallenhet för att gå krokvägar. Genom det tillvägagående han valt, hade han nu också lyckats bringa det derhän, att Frands efter hvad som förefallit, måste akämmas för att vägra sitt samtycke, och han gjorde ej heller några vidare invändningar, fastän han alltifrån denna tid bar ett märkbart agg till dvärgen. Vid bröllopet voro brudens sju väninnnor tillstädes, och de drefvo gäck med dvärgen för hans uppträdande såsom misslyckad älskare, i anledning hvaraf han hämnades med att låtsa som om han ville spela älskare åt dem allesammans.