Dagens Nyheter – 17 september 1874, sida 3

— Ha, ha, ha! — Ja; det är prat men icka något dumt prat. Då jag skaftat honom gården alldeles fri från inteckningar, är det icke mer än billigt, att jag får den lilla. penningsumman i ersättning. — Men du sade att din bror går utfattig från gården. Är det då säkert, att Axel icke behåller sina föräldrar hos sig och sörjer för deras utkomst? — Nej, det skall hon med Guds bjelp göra; ty det kunde ju icke vara någon Heder för dig att ha en måg, som satt i goda omständigheter och lät sipa föräldrar lida nöd. Frands blef tyst; men nu slogs dörren upp, och Jakobine kom in, åtföljd af Axel. Hen slog sina armar om dyärgens hals och gade: — Tack, Johan! Gud förlåte mig bvarje dålig tanke, som jag haft om dig! — Stilla och blygsam hade Axel trädt fram till hennes fader och bad i hofsamma ordalag att få till hustru den brud, man en gång hade utsett åt honom och tillfört bonom, Bom ham under några få timmar lärt sig älska, men som man sedan röfvat ifrån honom innan dagen gått till ända. Frands öfvervägde saken; han såg på sin vackra dotter och jemförde sedan den ståtlige ynglingen med den grinande dvärgen. Det skulle ju vara rent oförnuft att för sårad stolthets skull motsätta sig allas ömsknivger, DVÄRGEN 14