-— 95 — kunde icke vänja sig vid att utbärda hos åsyn; hon vämjdes vid hans skratt och hafbs vänlighet. Men af hans och Frands samj framgick efterhand allt klarare ensfanke, sdbm väckte hennes fasa, och som ktPbs henfhe i friskt minne återkallade den omtalade gflaka drömmen. Detta blef så mycket värre? som isen i ån lossnat, så att hor icka gra kunde sammanträffa med Axel fach söka tröst . hog honom. . Till Alstrup fick)hon ejj holler gå så ofta, ty hennes far eadfe, att nju had hon haft tid nog till att lekaf med de andra töserna; hu skulle hon göfra vigda nytta och lära sig att sköta ett bjushåll. ! Modern hade ingen kunskap om hyfad som jvar i görningen, och dvärgen, som Ihon en ihog, ehäru icke utan märkbar fruktån påf fig i språk med, sade blott; j — Var inte ledsen! Alt skall! nog gå bra; jag tycker om dig och fhar mycket pengar. Allt mindre och mifsdre brydde sig de två männen om att döf ja hvad det var som de hade så brådtomgs med, gdeh Jakobines värsta fruktan bekräftades. Frands Ravnslökke hade funnit etfr särdeles start behag i gården Adelvad, fastän han fattade agg till dess egare. Men figaron besatt gården endast genom det stöt ban åtojöt af den gamle, fule dvärgen. Ifalfl danne äppsade sina pengar; skulle det Pknappast vara möjligt för Jens att rädda sife ur koipan, medan. Johan var rik nog till fatt köpa och betala gården,