uUlcvut. Ett telegram meddelade oss i går, efter hvad vi redan omnämt, at Guizot afled sistlidne lördags afton. Francois Pierre Guillaume Guizot föddes i Nimes den 4 okt. 1787 af protestantiska föräldrar. Hans far, berömd advokat, dog på den politiska schavotten år 1794. Hans mor, som synes hafva varit ett energiskt fruntimmer, fattade i följd häraf afsmak för revolutionen och begaf sig med sina båda söner till Genf, der hon sorgfälligt lät uppfostra dem och ingaf dem afsky för allt hvad omstörtning hette. Af sina ungdomsintryck behöll åtminstone den Guizot, om hvilken vi tala, en nästan fanatisk kärlek till lag och ordning, som senare gjorde honom till en afgjord fredsvän. Som en för sin ålder af 28 år ovanligt stadgad och grundligt bildad man, kom han 1806 till Paris, der han fick anställning som informator hos schweiziska ministern Suard, i hvars hus han fick tillfälle att lära känna mille Pauline de Meulan (en bekant fransysk journaliste och 14 år äldre än han), med hvilken han sedermera trädde i äktenskap. Genom sina litterära och lärda arbeten drog han snart uppmärksamheten på sig. Han blef professor i Sorbonne och erhöll år 1814 efter restaurationen en anställning i undervisningsministeriet. Att här följa Guizots hela politiska vädjobana skulle blifva alltför långt, vi måste derför åtnöja oss med att af densamma återgifva hufvudpunkterna. Efter kejsardömets störtande återvände han med bourbonerna till Paris och beklädde nu vigtiga embeten af första rang under restaurationen, som också drog honom med i sitt-fall-och nödgade honom att återgå till sin professorsstol. I förbindelse med Royer-Collard stiftade han den s. k. doktrinära skolan, som tillät alla med den offentliga ordningen förenliga friheter, dock under förbehåll att få på obestämd tid uppskjuta deras faktiska verkställande. Genom sin: polemik mot Villdleska ministören,; förlorade Guizot sina statsems beten. Under den tid han sedan var förbjuden att hålla föreläsningar utvecklade han sin största skriftställareverksamhet. Den försonliga Martignacska ministören insatte emellertid åter . G.: i besittning af sin lärostel i Sorbonne och återgaf honom: hans plats i statsrådet (1828). Detta var tidpunkten för hans största om ej enda popularitet. Som professor bildade han då, tillsammans med Cousin och Villemain, det berömda triumvirat, som utbredde en så: strålande glans öfver den offentliga undervisningen i Paris, och till hans professur knöt sig författareskapet af hans: mest lästa historiska arbeten. Samtidigt tillhörde han som deputerad de 221, som allvarligt lade konungen på hjertat statens farliga läge. Efter revolutionen 1830 blef G. undervisningsminister och strax derpå medlem af Lafitteska kabinettet. I denna ställning utöfvade han under 4 år stort personligt inflytande och befordrade väsentligt det offentliga skolväsendet i Frankrike. Vi öfgerhoppa Guizots öfriga öden och nämna blott att han den 29 oktober 1840 blef utrikesminister. Sedan 1848 har han nästan utan afbrott fått njuta af det privata lifvets lugn. Under sin bana som minister har. G. lagt i dagen kall stolthet, mycken maktkärlek och stort egensinne, med ett ord alla. egen-. skaperna hos en herrskande doktrinär. Hans. personliga rättskaffenshet och moralitet hafva dock aldrig betviflats. Som talare har han både på tribunen ochi katedern användt ett i högsta grad-bildadt språk. i förening. med en docerande ton. Om också vreden öfvermannade honom, behöll: han dock.i det hela smak och måtta. Hans uppträdande var enkelt men fint, hans tal mer kraftfullt än glänsande. Som: historieskrifvare liksom filosof framlägger han resultaten af sina forskningar och sitt tänkande mer på maktspråkets. väg än på öfvertygelsens. G:s första maka var, som vi redan omnämt, E. OC. P. de Meulan, en författarinna, känd. i synnerhet som kritiker. Hon dog den 1 augusti 1827, G:s andra hustru var Marguerite Andråe Elisa Dillon, en systerdotter till hans första fru, f. 1804, död den 11 mars. 1833 och äfvenledes bekant-som författarinna af uppfostringsskrifter. OSS NANSEN ÄN ÄN NENSS TTT TA DOTCLSUMATSCKN Tv oflAda