han, att man kunde göra som man behagade; man skulle blott ingen hjelp vänta af honom. Nu blef fadern betänkt på ett annat medel; han skaffade sin gon en brud, som kunde föra med sig hälften af hvad som åtgick till hemgiften; det öfriga skulle lånas. Finge Axel för stora räntor att betala, var man temligen viss Om att dvärgen icke skulla lemna bonom i sticket. Saken bedrefs med mycken brådska; och både Frands och Jens hade höga begrepp om sin husliga myndighet. De förde de unga tu tillsammans, för att de skulle lära känna och älska hvarandra, och resultatet blef bättre än man väntat, i det att barnen, som icke riktigt hade mod till att vara olydiga, bletvo kanske blott alltför glada öf. ver att finna det lydhaden ändå icke s så förskräcklig ut. De fattade tycke för hvarandra redan första gången de tröfaden; men då var det också fäderne blef so oense. Så ringa och löjlig anledninger, till tvisten än var, kunde man dock våra temligen viss om att den svårligen gkälle kunna biläggas; ty bådas stolthet hade blifvit sårad, och bitande ord hade vexlats i vittnens närvåro. Jens måste nu skaffa pengårne från annat nåll, och hän lyekades förmå Johan till att låna honom dem mot ny inteckning i gården. Sålunda behöfde man icke brådska så mycket med Axels giftermål, och icke heller var det lätt att i hast finna en så rik