under ordförandeskap sf den belgiska delegeraden, hvilken uppnanade medlemmarne att yttra sig. Då emellertid denna uppmaning icke af någon efterkoms; tog ordföranden sjelf till ordet och höll ett föredrag om Internationalens verksanhet i Belgien. Talaren yttrade att den begiska afdelningen af sällskapet, sor förut hade utvecklat en verksam propaganda genomatt hålla stora offentliga möten, under der senare tiden mera hade sysselsatt sig ned sin inre organisation. Styrelsens säte hade blifvit flyttadt till Verviers. IN dema stad finnes ett verks ligt arbetareproDztriat och man hade derstädes vidtagit mått och steg för att sätta dessa krafter i rörelse. I Antverpen, hvilken stsö i allmänhet utmärker sig för sina reaktionära tendenhser, hade Internationalen gjort sig populär genom arrangerande af folkfester för arbetare. I Brässel hade man organiserat sig på ett sätt, som injagat stor fruktan hos borgerskapet, och i koldistrikterna hade grufegarne och jernbruksegarne framkallat en arbetsinställelse, som slutat lyckligt för Internationalens anhängare. I Val de Vedre hade äfven en strike förekommit, hvilken visserligen icke aflupit lika fördelaktigt för arbetarne, men dock hade ådagalagt i huru hög grad solidariteten mellan arbetarne vore utvecklad. Polisen hade viss serligen gjort försök att framkalla oordningar, men arbetarne hade sjelfva sörjt för ordningens upprätthållande, så att ingen enda häktning förekommit. I Bormage hade några intrigörer förorsakat . oroligheter utan att dock lyckas göra sällskapet stor skada, Af ven i Gent hafva betydliga framsteg blifvit gjorda och öfver hufvud taget kunde man säga att i Belgien hade Internationalen blifvit en beaktansvärd makt. Delegeraden från Schweiz fästade uppmärksamheten derpå, att arbetarne i monarkiskt styrda länder ansågo att en republikansk ståtsform skulle underlätta arbetets emancipation; dock ådagalade Frankrikes och Englands exempel att det kunde vara möjligt att en republikansk regering vore ännu mera despotisk än en monarkisk. I Schweiz, hvarest man hade republik, vore man visserligen böjd för sociala förändrinFar, men man hade: nästan oöfverstigliga svårigheter att bekämpa. Der funnes icke något fabriksproletariat såsom i England och andra länder, men man hade ett slags borgerligt arebetarestånd, som vore ännu svåfare att bekämpa än de stora kapitalisterna; Fiendskapen mellan rika och fattiga vore icke så stor och i ögonen fallande som i Ergland och Frankrike; det vore till.och med antagligt att någon sådan icke alls existerade i Schweiz. Arbetarnes sorgliga ställniog i sammanhang med det industriela framåtskridandet gåfve : anledning till den förmodan att förhållandena i Schweiz snart skulle blifva likadana som i. andra länder. För att kunna åstadkomma en verklig arbetarerörelse vore det nödvändigt att arbetarne komme till insigt derom, att deras intressen stodo i strid med penningmännens. Det funnes väl några föreningar för Bocialistisk propaganda, men borgerskapet förstode att alltjemt undertrycka dem, Man måste lära arbetarne att deras frigörelse berodde uteslutande på dem sjelfva. I Schweiz voro alla partier lika patriotiska och beherrskades alla af en medfödd fosterlandskärlek. De olika politiska, reformerna; hade, enligt talarens förmenande, snarare skadat än gagnat arbetarne.. De stora industriela etablissementerna såväl som jordegendomen komma allt mer och, mer i de rikas ego, hvaraf följden till slut skulle blifva den, att arbetarne blefve revolutionära socialister. Delegeraden från Tyskland lempade derefter en framställning af den betydelse man i det nya tyska kejsardömet fäster vid ordet frihet.:-Ibörjen af sitt anförande yttrade talaren att det vore första gången han bade äran att vara närvarande vid någon Internationale-kongress, men att han icke desto mindre begärt ordet, enär han förmodade att det kunde vara-af intresse för medlemmarne att få några upplygningar om arbetareförhållandena i Tyskland, allra helst som det vore ett faktum att i intet annat land, med-:undantag-af Italien; Bocialdemös kraterna förföljdes med sådan stränghet sc,m derstädes. Vid det första riksdagsmarmnavalet: (1867). :efter-denallmänna röstt ättens införande hadö; arbetarne endast: lyckats drifva igenom: :en af sina kandidater. Det sista. tysk-franska kriget hade soderriera bidrägit att desorganisera dem. Den: patrioa tisin, som medelklassen lade i dagen vid utbrottet af detta krig, hade endäst varit berognde på dess:fruktan att få betala fiolerna, om fransmännen skulle lvckataå ockunara