kare. Inkomne på en af detrånga gatorna, örde kusken, i stället för gatan rätt fram, ipp på en liten öppen plats, som fans inäreten, under häftigt utrop: påfven kommer, våfven kommer! Platsen var, oss oberäknade, lldeles folktom. Vi stego ur åkdonet, men törsvennen föll på knä på kuskbocken, med ömmarne i hand. Pålven kom. Vi voro vår princip trogna, vi föllo icke på knä, men stodo dock med hattarne i hand och ryggarne i vädret, som tvenne riktiga sprättbågar. Gubben såg nog att vi licke tillhörde hans fårahjord, men han nickade dock så vänligt med hufvudet åt 085 I och viftade med handen, som om han helsat på några af sina bästa skötebarn. Jag tittade en smula under lugg och såg allt detta och jag må bekänna, att det kändes en start ur:agning i knävecken, hvilken nog dragit mig till marken, om gubben hade befallt sin kusk att hålla några ögonblick. Påfven har ett bland de vackraste gubbansigten jag någonsin skådat; kinden är fyllig och rund, håret silfverKvitt, blicken tilltalande och mild, leendet kring munnen litet knipslugt, men ingalunda illslugt. Att han i många saker är en klok och erfaren man, det lider intet tvifvel, men att han i trossaker är ensidig, är lika visst. Det goda han gjort för sitt folk i många riktningar vittnar om hans klokhet. Några af honom skapade dogmer vittna deremot om hans ensidighet, när det gäller kyrkan. Men är han nu klok i somliga fall, huru skulle han kunna vara så förblindad i andra, såvida han, rörande religionen, icke hade en lefvande tro på den lära han förkunnar, såsom ofelbar och allena saliggör rande? Det är just denna trö, som icke alla prelater kunna skryta af, men som just ger den nuvarande påfven hans bästa nimbus, och i hans trosbekännares ögon gör honom till en storhet, äfven om ham förlorar ännu Mera af sin makt. ; Vid min senaste vistelse i Rom var påfven opasslig och höll sig inne. Kungen af Italien syntes icke heller till. Alla det kungliga husets anförvandter, alla goda och trogna: embetsmän, . krigsmakten till lands och vatten såg jag, men icke kungen. Två storheter trifvas icke gerna i samma påse. Kungen och påfven tycka nog icke om att möta hvarandra. Inflytelserika personer båda två, göra de; nog ändå sina särskilda meningar gällands. Det är mera det tvång, hvilket af den verldsliga makten inom kyrkostaten utöfväs, än folkets kärlek, som gör kungens vistande i Rom . drägligt. Om påfven tala alla, om kungen högst få. alla boklådor och butiker er man påfvens porträtt, i alla storlekar och kyrkliga drägter, kungens synes sällan. Många andra iakttagelser att förtiga. Qviniralen är, numera det kungliga rosidenset,. Vaticanen det påfliga.. Rymliga och beqväma Bostäder, med herrlig utsigt och prunkande trädgårdar har såväl det andliga fom det verldsliga öfverhufvudet. Men helt och hållet tömmarne i sin: hand får icke Victor ; Emanuel, förrän Pius går till sina r, och detta skulle väl, enligt naturens Iniag, och, huru hygglig gubben än må vara, till folkets och statens bästa snart ske.