Dagens Nyheter – 14 september 1874, sida 2

-— 30 — Dvärgen i Adelvad, lille Johan, gom han också kallades, hade under dagens lopp ickö Jyckats. vinna Jakobines ynnest. Drömbilden, som han hade hågön likhet med, Btod alltför lefvande för hennes själs öga, och det fula missfostrets vänlighet var henne i hög grad motbjudande. Detsamma hade ofta nog händt den stackars lille Johan. Man hyste till och med tvifvel om huruvida ban hade sitt fulla förstånd; hans konstiga, osammanhängande yttranden och hans hesa röst hade väl zågon skuld dertill, och hans beteende var vid många tillfällen besynnerligt. Dock huru stjufmoderligt naturen än behandlat honom, var han dock icke vansinnig, han var tvärtom i vissa-fall både klok och slug. Men han? hade lärt sig att känna och bedöma verlden på sitt vig, och som menniskoslägtet icke altid vändt sin älskvärda sida åt den stackars dvärgen, hade hans kännedom om detsamma blifvit derefter, och han kunde : väl icke alldeles fritagas från att då och då ha vadergällt ondt med ondt. I allmänhet var han emellertid godmodig och hjelpsam. Han var Jens Adelvads yngre broder. De hade efter sina föräldrar fätt gården, det vill säga, Jens hade fått den, och Johan fick-en penningsumma, några hundra riksdaler, som blef innestående i egendomen. Han: stannade der, fick föda och kläder, men ingen ränta, och hjelpte till med att sköta kreaturen och