Teater. Dramatiska teatern gaf i förrgår, som vi redan omnämt, två nya stycken. — En kärleksdröm; komediY tre akter af E. Scribe, var en i alla hänseenden underhaltig dramatisk produkt, som saknade både spännande intrig och roliga scener, och der dialogen (sannolikt delvis åtminstone öfversättarens fel) brast i den finess och det behag, man är van att finna i franska arbeten för scenen. Intrigen är den gamla utnötta: en hederlig och praktisk köpman, som gift sig med en svärmisk toka; hvilken finner sin man i högsta grad: prosaisk och tråkig och som inbillar sig älska en ung officer — sjös man, naturligtvis — ehuru honi sjelfva verket älskar sin man, utan att dock naturligtvis derom hafva den ringaste aning. Det praktiska förnuftet representeras af den unga fruns svägerska, den något sträfva hustomten, som emellertid också i följd af några romantiska griller, reminiscenser från forna dagar, är på väg att bli en gammal ungmö. Den i hemlighet älskade kommer dock full af kärlek till henne och åstundar den unga fruns medverkan att vinna sitt mål, hennes svägerskas hand. Nå tror Elise — den unga frun — att det är hon, som är föremålet för hans ömma låga, hennes svägerska tror så med — häraf konflikterna. Allt slutar dock lyckligt och väl, sedan Henri — sjömannen — fått förklara sig. Stor försoningsscen, hvari naturligtvis diamanter och äkta sjalar spela en ej obetydlig rol. — Som ett visst framsteg må vi erkänna, att ordet bankrutt ej en enda gång förekom i pjesen. Af de spelande utförde fru Swartz — svär gerskan — onekligen bäst gin rol, äfven den enda, i hvilken ett tecken till karaktär var inlagd. De moralkakor hon hade alt servera, förlorade åtskilligt af sin tråkighet genom det sätt, hvarpå hon framförde den, och hade hon endast i slutscenen inlagt något mera värme, hade allt varit bra. Hr Hartman som Henri uppbar godt sin rol, och äfven fröken Wiberg försökte göra något af den romantiska unga frun, som för öfrigt var allt utom treflig. Måhända förekom det följande lustspelet Ett namn ännu roligare genom sim skarpa motsats till första Rogen men visst är att det äfven utan jemförelse väl kunde försvara sin plats. Baron von Albach är en hederlig godsegare, som emellertid har den svagheten att dödligt hata allt hvad tidningar heter, medan deremot de fyra fruntimmer, som utgöra hans hushåll, äro alldeles galna i tidningar. På denna grund är nu hela konflikten byggd, och roliga gcener saknas ingalunda. Hrr Hedin (godsegaren) och Nyforss veta som vanligt att hålla publikens skrattmuskler i gång. Herr Fredriksson spelar sin rol som en något vidtutsväfvande ubger