; fruntimmerskarl o. 8. v., men att sudda nör englarne genom att sätta dem penseln i hand, dertill behöfg en fanatisk munks både okunnighet och djerfhet, synnerligast som ifrågavarande bild är ållt annat än eäglaskön, och på så vis en oartighet äfven emot Lukas talang som den bestämät icke liknar sitt sublima original. Bland Roms öfriga palatser äro Barberini, Borghese, Doria Pamfili, Rospigliosi, Colonna, Spada och Farnese de största, samt Quirinalen, näst Vatikanen, förnämst bland dem alla. Af villorna stå Albani, Borghese, Farnesina, Inidövici; Massimo, Medici och Pamfili främst. Uti alla dessa; såväl palatser som villor, de förra inom stadsinuratne; de senare merendels utom dem belägna, äro dyrbara och stora konstsamlingar förvarade och ordnade. Vissa dagar i veckan, och vissa timmar hvarje dag, äro de utan bestämd afgift öppna för besökande. För att endåst flyktigt geriöttise dem alla, och hvad mest framstående Rom har att bjuda på, behöfs minst en månads tid, med 10 å 12 timmars träget Sgnoende för hvarje dag; och det är kanske denta tid, eller sammanlagdt ungefär tre å fyra hundra timmar, som brefskrifvaren gnott omkring i den gatbla staden för att få ihop detta sitt Lite här och lite der. Hvad som i Rom tränger sig på den någorlunda vakne iakttagaren, utan att begära tillståndskort, ringa på klocksträngar, springa långa marmortrappor i ända, betala drickspengar 6. d.; det är, oberäknadt de många alltid tillgängliga räinerna, folklifvet på gatorna och torgen, vid Tiberstrandeti och i osteriorna (Roms: restaurationer eller krogar) samt på kafberna, och någon gångpå de underhaltiga teatrarne, hvarest valutan omellortjd. någorlunda svarar emot entrafgiften, hvilkgö icke är hög. Att ensam, en aftonstund, sedan solen gått ned, begifva sig in på de hundratals smala och krokiga gator, som korsa hvarandra i närheten af det gamla palatset Orsini, samt i det s. k. judqvarteret, Roms fattigaste och tätast bebyggda stadsdel, fordrar en smula mod, men djerfheten blir också belönad. Allt är smuts, fattigdom och ölätde; den endarikedom som fins består i barnungar, em del af dem barfotade, som flickan sade om dem badande, ända upp till halsen. Den hära intill förbiflytande Tibern och menniskorna hafva samma färg, de äro lika litet rena isynen. Ansigtsdrägen hos befolkningen äro dock, öfver hufvud taget, Xarakteristiska och regelbundna, stundom t. o. m. vackra. Att skilja på en judunge, eller ett ämne till en blifvande munk är svårt, ja, nästan omöjligt; samma hy och såmma ögon; de senare lifliga och Fn trängande; riktiga diamanter i stenkol; den enda obestridda egendom de ha. Deras ändlösa stoj öch larm blandas med hundars skällande och åenors skriande. Den besökandes fem yttre sinnen få icke Vara för mycket ömtåliga. Syn-, hörseloch luktorgaterpa sitta hårdt emellan, och när åtta, tio små parflar på en gång näsvist rycka den nyfikne vandraren i rockskörten för att få slantar, så är ju äfven, känseln i farten. På å öppen gata placerade kokoch stekapparater tillaga qvinnorna diverse maträtter, dels för familjens behof, dels till afsalu, Hvarje förbigående uppmanas att smaka, mot kontant erkänsla. förstås. Vill man icke anses för alltför högfärdig och förnäm, så smakar man. Dyrt är det inte, men nog sitter smaken i. Skoflickare, lappskräddare, kettilbotare, urmakare, alla hafva de sin verksamhet på gatan eller i porten till det hus de bebo. Illa tvättade lakan och andra linnepersedlar hänga på lågt placerade streck tvärs öfver gatan, och der en sådan lyxartikel som strumpor förekommer; hänga de i fönstren som jalousier. :Den judiska och kristna befolkningen fraterniserar numera med hvarann i allsköns röj men så har det icke länge varit. De festa: boniogslusen äro gamla, och hvarje sådant af större omfång, och som: är eller har varit judisk egendom, är försedt med riktiga fästningsportar och grofvå jerngaller för alla fönster på nedra botten. Denna försigtighet är dessutom öfverallt vidtagen mes Roms större palatser och byggnader. (Forts.)