-— få jaAxel hade ingenting emot att följa med, och så gick man. De äldre qvinnorna språkade med: hvarandra om hvilken god skörd det tycktes komma . att bli, ifall vädret fortfarande vore gynnsamt, ;samt om smörpriser och ostberedning. -De unga tu åter talade om hvarjebanda; och deribland: äfven om flickans hem samt dervarande förhållanden. Axel. sade, att högst uppe på den höga, ljängbeväxta kullen till venster :om dem kuade man se Ravnslökke gård och skog, hvar: förutom man deörifrån hade en vacker och vidsträckt utsigt. Jakobine tyckte att det skulle vara ganska roligt att få komma dit uppvoch se sig om, och han och hon ber gynte gå uppför den branta höjden: t — Skola vi försöka följa efter dem? frägade Maren Ravnslökke. — Nej du! sade Kirsten Adelvad. Låtom os8 i stället gå hem och sätta kaffepannan på elden, det är bättre. De ropade nu till deunga, att de kundd komma hem, när de tyckte att en kopp kaffa.. kande smaka dem; och derpå vände mödrarne tillbaka till gården. Sortbjerg, såsom höjden kallades, reger sig öfver alla omgifningarne och ser äfbten på ett icke ringa afstånd ganska ansenligt ut. Man har derifrån utsigt öfver ickemindre än aderton kyrkor samt en hel mäsgd byar och herrgårdar. Flickan war alldeles hänryckt öfver det förtjusande landaksp hon