-— UP god egendom, som det påstods, och om Frands kunde anskaffa en viss gumma penningar inom en kört tids förlopp. Han var zäker om att allt i dessa afseenden nog skwlle gå efter önskan, och derför var han glal. Maren deremot, var tyst. Dotterns lycka låg hetine om bjertat, och hon unnade henne derför gerna en vacker, och treflig make; men hon fruktade sin man och var alldeles ovån att göra sin vilja gällande. . Sedan mannen hunnit tillräckligt skärskåda ämnet ur sina synpunkter, teg också han, och resan fortsattes under tystnad. Mellan Ravnslökke och Adelvad var afståndet, beräknadt efter fogelvägen,: endast föga öfver en mil; men när man färdades på Jandsvägen måste man tillryggalägga nära tre mil för att komma dit, emedan sistnämde väg först gick igenom Alstrup, derifrån ned öfver bron och sedan ett godt stycke tillbaka på andra sidan om ån. Det var nemligen icke möjligt att med åkdon komma öfver ån längre upp. Nu hade våra resande passerat bron och åkt en god stund genom Kjzrholt-skogen: Plötsligt då de befunno sig på höjdea af en backe pekade mannen framför sig med piskan och sade: — Der ligger Adelvad! Hustrun och dottern blickade åt det håll, dit ban pekade. Nere i en dal mellan skogbeväxta kullar låg en ansenlig bondgård,