-— 70 — — Sätt du dig också till bords! sade Jens Adelvad till honom. Dock nej! Gå först ut och ropa på Axel, äfven han skulle väl äta med osa. Jakobine gjorde stora ögon; men dvärgen sprang så behändigt med sina små hjulben ut i förstugan och ropade: — Axel! Axel! di skall komma in och äta! En djup suck framträngde ur flickans bröst, och : det var som om en sten fallit från hennes hjerta, då den verklige Axel, den smärte högreste ynglingen inträdde. — Sätt dig hos den lilla fickan! såde fadern. : Hon ser så bedröfvad ut. Åh — nej! Det gör hon ju icke längre. : Det, gjorde hon icke heller. Ett gladt leende hade upplyst hennes anlete alltifrån det ögonblick, då hon fick höra att Axel och dvärgen icke vorö en och samma person. Det var gom om den vackre skägglösö ynglingen hade räddat henne från en stor olycka, och derför kunde hon icke åt bli att hålla af honom. , Emellertid var morgonen snart förbi och fäderna redo bort tillsammans för att träfta en lagkunnig herre; ty redan samma dag skulle penningeaffärerna ordnas. Qvinnorna fingo -då fördrifva tiden derhemma, såsom de bäst kunde; och döt var ej underligt att: de under sådant förhållande beslöto att gå ut och 6e sig:om i de vackra omgifoingarne på den herrliga sommardagen.