Dagens Nyheter – 11 september 1874, sida 1

nn såg utbredt framför sig, och Axel fick meddela henne upplysningar angående de märkligaste företeelserna. Han visade henne på Ravnslökke, men på detta afstånd kunde hon icke känna igen sitt eget hem. Medan hon nu såg sig omkring, var det henne omöjligt att icke uttala sitt tycke, att dalen vid Adelvad ändå var det vackraste af alltsammans. — Ja, här är vackert medgaf han; men från landsvägen, Bom vi följde, då vi gingo, hit, ha vi dock endast tillfälle att se hvad som är minst naturskönt. : Men här finns eo gångstig som löper: fram -förbi källorna och bäckarne; den vägen skola vi taga, när vi begifva oss hem. De gingo nu ned från höjden. Han bjöd henne armen för att stödja henne under nedstigningen. Då de åter befunno sig påjemn mark, lösgjorde hon sig från hönom; men 8adan i skogen, der gångstigen blef smalarö, tåg han åter hennes arm. Deras samtal blef alsmera förtroligt. De uppnådde nu ex källa, hvilken nästan liknade en damm; ty den var flere famnar bred, och allehanda vattenväxter funnos i den. Från densamma utgick en betydlig bäck, som snart förlorade sig i en förre damm, hvilken var nästan hvit af vattexliljor, och omgafs af en liten lund: Öfverellt häromkring voro blomstrande ängar. De satte sig i lunden och talade om blommorna i vattnet; men Axel ledde snärt