Dagens Nyheter – 11 september 1874, sida 1

oo OS stod verkligen trollet, den lilla breda gestalten med det ofantligt stora, :skalliga hufvudet , och. det skrynkliga breda ansigtet, som ibland grinade, så att ögonen blefvo osynliga, under det att den stora munnen nådde nästan ända upp till öronen. Det var; dvärgen, precis sådan väninnan skildrat honom, och Jakobinesg blick var, likasom fasttrollad vid .den vanskapliga varelsen. Först då han nalkades henne, slet hon sig med all, makt ur förtrollningen och förflyttade sig medelst ett enda språng till sin moder på andra Bidan om vagnen: Mor och dotter gingo in i huset. Dvärgen följde efter dem och beskådade derunder flickan från alla sidor, i det han gnuggade händerna likasom, af glädje samt nickade åt henne. Hon var ett rof för den förfärligaste ångest, då hon efter en stund blef ensam med honom i rummet; men han gjorde henne intet ondt, han talade icke ens till henne, utan nöjde sig med att begapa och nicka åt henne samt gnugga händerna. Jakobine var så orolig, att hon knappast kunde fasthålla en tanke. Det var en icke ringa lättnad för henne, då gubbarne kommo in och talade om gårdens belägenhet, dess åbyggnader och jord; ty tystnaden omkring henne var nu ändå bruten. Afven mödrarne infunno gig. Frukostbordet dukades, och man slog sig ned deromkring, men dvärgen gick ännu fram och tillbaka på golfvet.