Dagens Nyheter – 10 september 1874, sida 2

ULRERF Moderu visste endast föga. Adelvyad var en gård i Guniletunds söcken, som af sin driftige egare blifvit gjord till en utmärkt egendom Men genom de betydliga förbättriogarne hade Jens Adelvad ådragit sig skuld; och då nu hans två döttrar hade blifvit bortgifta, så visste han ingen anhan utväg till att skaffa dem en någorlunda anständig hemgift än att öfverlemna gården åt sin ende son Axel och laga så att han finge en rik brud. Detta skulle ske i en hast, och de två fäderna Hade varit tillsammans ett par gånger samt redan blifvit ense om det väsendtliga. Följande dag skulle penningeangelägenheterne ordnas, och att då äfven bruden och heines mor skulle gästa brudgummens hem var egentligen blott en fofmalitet. Maren tyckte icke heller att det hela var någonting att grubbla på; ty om det ej var rit ett i alla afseenden godt och önskligt giftermål, så skulle — menade hon — Frands med sitt öfverlägsna förstånd nog icke ha inlåtit sig derpå. t Då kom Jakobine fram med hvad hon hört om Axels lilla och öformliga gestalt. Modern blef med anledning deraf litet fun dersam; ty nu mindes äfven hon tydligt att hon hört talas om dvärgen i Adelvadts, Hon frågade sin man om Axels utseende; men han smålog helt mystiskt och ville ingenting svara. Emellertid blef det afton, 3ch folket i gården gick till hvila.