sjelfva, kunde de dock vara ytterst anständiga, ehuru med en skalk i hvarje öga, när det så skulle vara. Stundom kifvades da en gmula, men voro dock goda väninnor, och alltid gjorde då den vänliga och fogliga Jakobine sitt till för att försona dem med hvarandra. De höllo allesamman mycket af Jakobine, och hon, den rike mannens dotter, var så ödmjuk och erkände så villigt deras företräden, att de icke kunde annat. Hon var kanske den minst vackra i skaran, åtminstone trodde hon det sjelf, eburu hon eljest var en ganska täck flicka. Hon stod lägst i afseende på själens utveckling och lät sig gerna upplysas om hvad hon icke visste. Något öfverspändt fanns möjligen i det ungdomliga sällskapets själsriktning; dock var på samma gång så mycken frisk och naturlig munterhet rådande hos dessa flickor, att derigenom en tillräcklig motvigt åstadkoms. Jakobine var född i rosens och glädjens månad, i Juni. Den nittonde i måuaden var hennes födelsedag, men det var icke vanligt att fira den med någon synnerlig ståt. Dagen innan hon fyllde sitt nittonde år, hade fadern rest till staden. . Det talades om, att han kanske skulle föra någon present med sig hem, och i hans frånvaro lofvade modern så der till hälften, att födelsedagen DVÄRGEN. 8